USA: Georges Krig

Filmen Charlie Wilson’s War berättar historien om hur en kongressledamot i Washington ledde USA:s hemliga krig mot Sovjetunionen i Afghanistan på 80-talet. Naturligtvis var det muslimska motståndsmän, s.k. Mujaheddin, som under ledning av bl.a. USA:s dåtida vapenbroder Usama bin Ladin utkämpade de många blodiga striderna mot Sovjet. Men utan amerikansk finansiering hade inte många ryska attackhelikoptrar skjutits ned i Afghanistan.

Tack vare Charlie Wilson, en promiskuös politiker mest känd för sitt liberala bruk av både sprit och knark, jagades Sovjet slutligen från Afghanistan. I filmen påstås förlusten att ha lett till Sovjetimperiets slutgiltiga förfall. Inte dåligt för en ensam cowboy från ett avlägset valdistrikt i Texas!

Filmen är klassisk Hollywood med megastjärnor som Tom Hanks och Julia Roberts. Handlingen baseras på en verklig historia som först skildrats i boken med samma namn, och som gavs ut redan 2004. Filmen släpptes 2007 och tidpunkten föreföll att ha valts med viss ironi, eftersom det numera är USA som blivit brutal ockupationsmakt i den världsdelen. Men budskapet är knappast kritiskt mot kriget i Irak.

Slutscenerna skildrar hur USA övergav det afghanska folket efter att ha hjälpt dem segra över ryssarna. Medan Charlie firar sin triumf, påpekar hans ständige medhjälpare från CIA att Kabul redan håller på att översvämmas av fanatiska krigsherrar. Antydan är att USA bäddar för terrorattackerna 2001 genom att lämna landet till Talibaner och terrorister. Publiken ska dra samma simpla slutsats som George W. Bush om USA:s närvaro i Irak; ett tillbakadragande kommer att följas av fler terrorattacker på hemmamark.

Således blir Charlie Wilson’s War ännu en propagandafilm, hur välproducerad och skickligt skriven den än må vara. Liksom mainstream-medias medverkan i Vita Husets krigsmaskin, där riktig rapportering ersätts med livebilder på bomber över Bagdad och pansarvagnar som rusar över öknen, blir inte Hollywoods propagandaprodukter mindre proffsiga med åren. Charlie Wilson’s War fungerar dramatiskt tack vare en romantiserad skildring av den karaktärslösa festprisse som genomgår en moralisk förvandling och hjälper ett förtryckt folk uppnå frigörelse. Men väsentligt för filmens värde som propaganda är publikens okunnighet om USA:s närliggande historia.

Genom att avspegla 80-talet undviker filmen det obehagliga faktum att många av de modiga muslimska frihetskämpare som USA stödde sedan skulle utforma al Qaida. Aldrig diskuterar filmens huvudfigurer riskerna med att samla radikala fundamentalister från olika länder och förstärka banden dem emellan i ett heligt krig. Med andra ord blir det en grovt förenklad bild av motsättningarna i den världsdel som återigen blivit en krigshärd. Medan Sovjets aggression på 80-talet mycket lätt kan skildras i okomplicerade termer som ond och god, måste allt som skett sedan ryssarnas förödmjukelse där beskrivas som oerhört komplext.

Under 80-talet härjade kriget mellan Iran och Irak, där USA öppet stödde aggressorn, sin gamla bundsförvant Saddam Hussein. Samtidigt höll en liten självständig underrättelseverksamhet i Vita Husets källare på att i hemlighet sälja vapen till Saddams fiende Iran Denna minst sagt cyniska manöver finansierade i sin tur Ronald Reagans kringgående av kongressens förbud mot militärstöd till motståndsrörelsen i Nicaragua..

Saddam förlorade sitt krig mot Iran men invaderade ändå lilla Kuwait bara några år senare - förmodligen med USA:s tysta tillstånd. Världens enda supermakt Amerika mobiliserade dock sina ofantliga styrkor för att försvara Kuwait, men av förståeliga skäl stannade de amerikanska styrkorna upp innan de hann jaga irakierna hela vägen tillbaka till Bagdad. Saddam fick leva vidare men hans militärförsvar skulle aldrig återuppbyggas, pga. FN-sanktioner - som dessvärre orsakade över 500 000 småbarns död. Kvar i Saudiarabien fanns en amerikansk militärbas som retade Usama bin Ladin, eftersom det innebar att "orena" beträdde helig mark.

Pakistan samarbetade med USA i Afghanistan på 80-talet samt etablerade hundratals koranskolor – madrassas - där Mujaheddins söner utbildades i religiös fundamentalism ”Taliban” betyder elev. Pakistan ville stärka sin nordvästra gräns mot risken för att lokala Pastun-stammar på båda sidor skulle enas om att bygga sin egen nation där. Med Pakistans stöd fördes den notoriska krigsherren Gulbaddin Hekmatyar till makten i Afghanistan. Men i blodig kamp om att behålla makten i ett land där han hatades, förvandlade Hekmatyar huvudstaden Kabul till ruiner. Hekmatyar erhöll ändå mest pengar från USA i kriget mot Sovjet. När Hekmatyar tappade kontrollen över Afghanistan på 90-talet förlorade han sitt stöd från Pakistan, som istället satsade på de sadistiska Talibanerna.1 Under tiden blev den misslyckade affärsmannen George W. Bush guvernör i Texas och drömde om revansch för sin pappas fega beslut att låta Saddam slippa döden. Två år senare besökte Talibanerna Texas för att ta emot mutor från Enron där Bush vän Ken Lay satt som VD för en oljeledning likt den Sovjet en gång i tiden hade velat bygga i Afghanistan.

Filmmakarna bakom Charlie Wilson’s Way kan knappast klandras för att bara ha fångat ett ögonblick i de eviga intrigerna kring Centralasien. Hela historien skulle kräva en serie långfilmer och till slut skulle framstå som mer fiktionsartad än Star Wars; i Centralasien besannas verkligen den gamla truismen "truth is stranger than fiction". Filmen blir ändå mycket sevärd. Visst upplysningsvärde har den också, åtminstone vad gäller inblick i summorna som tidigare krävdes för att föra hemligt krig mot Sovjet.

I filmens början upptäcker Charlie att hela budgeten för USA:s hemliga stöd till det afghanska motståndet bara är fem miljoner dollar. Omedelbart dubblar han budgeten och då är bollen i rullning. Efter segern nio år senare argumenterar Charlie förgäves för en ynka million för att bygga skolor i Afghanistan, men kollegernas intresse har avtagit efter att ha satsat en halv miljard dollar på att stoppa Sovjets expansion.

Numera går det mycket smidigare att finansiera hemliga krig. Enligt en nypublicerad artikel av den ansedda journalisten Seymore Hersh i tidskriften The New Yorker, godkändes på George W. Bush begäran förra året 400 miljoner dollar för att trappa upp USA:s underrättelseverksamhet i Iran. Det enda som krävdes var en s.k. "Finding"; ett topphemligt dokument där presidenten informerar kongressen om hemlig verksamhet i behov av pengar.

Seymore Hersh har länge rapporterat om Bush och Cheneys förberedelser för ett utbrett krig. Ingen annan amerikansk journalist har ett sådant värdefullt kontaktnätverk, med undantag kanske av Bob Woodward som en gång i tiden avslöjade Watergate men på senare år har nästlat sig in mer intimt med makten. På frågan om hur det kom sig att Hersh fick veta om presidentens superhemliga "Finding" svarade han nyligen; "Det finns mycket folk som verkligen är lojala mot Förenta Staterna, militärer, människor i speciell underrättelseverksamhet, människor i kongressen, människor i den exekutiva branschen som görs alltmer ängsliga - och jag tror att rädda är också ett ganska bra ord - om vad denna president och vicepresident kanske kommer att göra i Iran."

Det är knappast förvånande att USA:s kongress har uppfyllt presidentens önskan att föra hemligt krig inom Irans gränser. Sedan Demokraterna vann en majoritet 2006 har de konsekvent försummat sitt enda verktyg att stoppa Irakkriget, genom att strypa dess finansiering. Senast i juni beviljades 257 nya miljarder som "emergency supplement" nödfallstillägg för ett krig som har pågått i över fem år.

Förra året betecknade också kongressen Irans elitstyrka, al Quds, som en terroristgrupp. Det öppnade dörren för militära attacker mot Iran eftersom Vita Huset menar att presidenten har auktoriteten att föra sitt "krig mot terrorismen" vart än han tycker sig finna terrorister. Så tolkas nämligen kongressens ursprungliga resolution om krig mot Afghanistan; som ett obegränsat mandat för presidenten att utnyttja sin ställning som översta befälhavare. Det behövs aldrig mer någon formell krigsdeklaration av kongressen, bara Vita Huset betecknar sitt mål som terrorism.

I Iran agerar en superhemlig amerikansk elitstyrka som lyder under ett organ inom USA:s försvarsdepartement. Därför anser Vita Huset att kongressen inte måste upplysas om elitstyrkans uppdrag, såsom den enligt lag inrättas om CIA:s verksamhet. Presidentens "Finding" var en juridisk täckmantel. Våldshandlingar som utförs med CIA:s underrättelsestöd specificeras inte vidare, eftersom de utförs av de hemliga militära styrkorna. Inte ens den officer som har det översta stridsförande ansvaret i den världsdelen får veta vad sådana elitstyrkor har för sig där. Och utan klarhet över samtliga militärgrenars verksamheter i området, undermineras befälhavarens överliggande strategi. Det uppgavs som ett av skälen till att den militära ansvariga i Afghanistan och Irak, Admiral William Fallon, avgick i mars.

Mest oroande i Hersh artikel är inte upplysningarna om Vita Husets juridiska bedrägeri. Sådant utgör snarare regel än undantag, med försåtliga lagtolkningar som har tillåtit tortyr "Om den fängslade dör, gör du på fel sätt.", nekat fångars rättighet att bemöta anklagelserna mot sig "Det finns ingen explicit rättighet till habeas korpus i grundlagen, utan ett förbud mot att ta bort den" och infört avlyssning av amerikanska medborgares privata samtal. Läskig är givetvis tanken om en hemlig elitstyrka som kidnappar och dödar folk helt utanför ramarna för internationell lag, som dessvärre styrs utan översyn av andra än Vita Husets otäcka innehavare. Men allra mest chockerande är uppgifterna om vilka iranska medlöpare som Vita Huset överöser med pengar i syfte att göra landets ledning "instabil".

Vita Husets huvudstrategi är att stödja små etniska minoritetsrörelser som är kända för sitt våldsamma motstånd inom Iran. Minst en, Mujahideen-e-Khalq eller M.E.K. har länge funnits på det amerikanska utrikesdepartementets lista över terrorgrupper. De andra iranska upprorsmän som får ruskigt bra betalt av amerikanerna består av sunnimuslimska extremister med anknytning till al Qaeda.

Trettio år efter Charlie Wilson’s War i Afghanistan och trots tragiska konsekvenser har USA återigen allierat sig med fanatiska fundamentalister, fast denna gång inte ens i syfte att fördriva "det onda imperiet" ut ur ett självständigt land. Idag är det USA som stiftar våld i Afghanistans grannland Iran. Ondskan har bara bytt skepnad.

1 Länk: alternet.org

Av Patrick Gallagher 07 jul 2008 00:47