Jag älskar att sitta där på Stadion

När jag var 7 år tog min pappa med mig på min första allsvenska match. Det är idag 13 år sedan.
Det är först de senare åren som jag har blivit en riktig fotbollsnörd. Jag får nästan dåligt samvete om jag missar en match där lagen jag hejar på spelar. Är jag inte på plats så måste jag se den på tv. Om det går förstås.
Det låter lite som tvångstankar, men så illa är det inte. Jag vill ju även se matchen. Men jag känner mig nog inte som en sann supporter om jag skulle missa en match medvetet.

När jag var 15-16 år hade jag ofta ståplats när jag gick på match med mina vänner.
En kategori jag alltid har stört mig på i klacken är de tjejer i yngre tonåren som endast är på matchen för att det är killar som spelar. Många, många tjejer ser fotboll för att de gillar fotboll - all heder åt dem. Men inte åt de skrikande småtjejerna.
De står där, oftast i en mindre flock, och gör sitt bästa för att försöka sjunga med i ramsorna. Ofta har de även en tröja med lagets logga. Säkert gillar de laget också.
Det enda felet är att de kan inte särskilt mycket om laget och dess spelare och framför allt kan de ingenting om fotboll. När det är offside skriker en "Hörna!" och när någon blir fälld utanför straffområdet skriker nästa "Straff!". När det blir mål står de och snackar om något annat och det är först när de ser reprisen på storbildsskärmen som ett tjut kommer från deras munnar.
En spelare ska bli inbytt... "Ooh, tjejer, nu ska han in.. han där ni vet, han den brunhåriga snygga.." och alla andra i gänget får stora ögon och tittar nyfiket över planen för att se när den läckerbiten ska ta sin position.

Ungefär så beskriver jag dessa tjejer, för de existerar. Jag vet inte hur många matcher jag har varit på och haft sådana tjejer framför mig. Inte heller vet jag hur många gånger jag inte har kunnat låta bli att nästan skratta åt deras kommentarer. De är inte dumma eller korkade. Det är bara det att de verkligen försöker anstränga sig för att vara intresserade av matchen, men egentligen är det bara ett gäng snygga killar i laget som de vill beskåda.

Det finns fler kategorier av människor på ståplats.
Det finns gubbar med ölmage med för små tröjor, precis som Nalle Puh har, som dricker öl efter öl, tar cigg efter cigg på den tiden då det inte var rökförbud på läktaren och som i 90 minuter skryter om hur bra en specifik spelare är eftersom hans hemort har fostrat honom.
Det finns mödrar som går dit med sina söner och döttrar som är fotbollsintresserade, men ännu för unga för att gå själva på matcher. Mödrar som är intresserade av fotboll i bland, och som ger laget en applåd när de gör mål. De försöker följa bollen med blicken hela tiden samtidigt som de står och tänker på vad de ska göra under morgondagen. Det vet jag visserligen inte om de tänker, men jag skulle kunna tro det. Utmärkande för dem är dessutom att de bär en halsduk med lagets logga. Det är ganska "mammigt" på en match. Det räcker med en halsduk för dem, man ska ju inte vara helt klädd med lagets färger.

När jag tog plats på sittplats i stället, eftersom jag de senaste säsongerna gått på matcher med familjemedlemmar, öppnades en helt ny värld. Okej, nu överdrev jag en smula, men det blev annorlunda.
På sittplats finns, enligt mig, bra supportrar. Dem kan fotboll. Det är oftast män, i alla åldrar, som är där med ett sällskap; flickvän, fru, arbetskamrat, barn, svärfar.. ja, vad som helst.
Nu vill jag verkligen inte poängtera att män kan fotboll bättre än kvinnor, för så är det inte.

Faktum är dock att det verkligen finns en man i majoriteten av sällskapen. En man som är riktigt fotbollsintresserad och uträttar alla behov i pausen; hämtar kaffe om det är på hösten för att hans nyblivna fru fryser om fingrarna, som köper korv för att stilla hans barn hungriga mage eller chips för att hans barn såg ett annat barn äta chips och plötsligt blev jättesugen på det eller som köper en kanelbulle för att skrapa hem lite status hos svärfar. Äldre män brukar ju gilla fika. Har de dessutom gått i pension gillar de verkligen fika, de har ju allt tid i världen för det nu.
Denna man gör dock allt för sitt sällskap, allt för att det ska bli så bra som möjligt - och för att han ska slippa springa en massa ärenden under matchens gång.

Det som fascinerar mig är att ofta hamnar jag bakom eller framför ett sällskap där det finns en pojke i 7-8 årsåldern som verkligen är intresserad av fotboll. Han kan spelarna, reglerna och är med i vad som händer på planen.
Förmodligen har hans pappa varit fotbollsnörd hela sitt liv och önskade sig inget annat än en son som ska bli fotbollsproffs i framtiden när hans fru berättade att hon var gravid. Det förklarar ju även att denna pojke har fått lära sig leka med fotbollar redan när han tog sitt första steg och att pappan placerade sonen i fotbollsskola så fort han fick chansen.
På något sätt tycker jag det är ganska gulligt. En pojke i den åldern har så många intryck från alla håll och kanter i livet, men väljer att vara intresserad av fotboll, och dessutom kan allt om sporten. Det är beundransvärt.

Det är vackert, och det är så många av våra talanger har utvecklats. Sonen trivs som handen i handsken, fotbollstönten till pappa blir enormt glad över vad han har åstadkommit och har alltid filmkameran beredd och mamma får genast bli fotbollsintresserad.
Det finns nog en hel del pappor att tacka ute i landet. Tacka för att de producerade fram en son som de verkligen har fått att älska fotboll, och som i framtiden kanske blir ett riktigt proffs och som även får chansen i blågult.

Och vad det än finns för kategorier av människor när mitt älskade lag spelar älskar jag fotboll. Jag vet inte varför, det bara är så. Jag älskar att sitta där på Stadion, trots att jag har en liten pojke framför som kan allting eller en tjej bakom mig som säger hörna när det är offside. Det är härligt, det är gemenskap, det är laganda - det är fotboll.

Av Sofia Larsson 19 jun 2008 09:06