Nationaldagen: Varför firar inte svenskarna?

Jag har ett särskilt minne från en 6 juniafton då jag firade Svenska Flaggans Dag, för det var så vår nationaldag hette förut. Det var 30 år sedan, i slutet av 70-talet, då jag bodde i New York och var sambo med en svenska. Vi klädde oss fint och gick till Svenska Kyrkan på 48:e gatan för att delta i firandet. Egentligen blev det en ganska absurd situation, för det var jag som tog initiativet att gå dit. Min sambo var inte ett dugg intresserad av Svenska Flaggans Dag, men jag, som har vuxit upp på traditionsinriktad irländsk internatskola, tyckte att svenska flaggans dag definitivt var någonting att fira. "Vafan är det för fel med dig? Är du inte stolt över ditt land?", frågade jag halvironiskt. Det är klart att hon var stolt över Sverige. Hon var verkligen stolt över sin svenskhet och i synnerhet över sina norrländska rötter. Man vågade aldrig säga ett förbannat illa ord om Sverige medan min ursprungsdel av världen, Asien, kunde förtalas hur mycket som helst. Ibland brukade min sambo säga att hon tyckte att man skulle droppa en bomb över hela Asien och göra det till p-plats! Men Sverige var det perfekta landet och alla svenskar var så himla fina och gedigna. Men nu skulle vi, mitt i Manhattan i New York, USA, fira Svenska Flaggans Dag. Vad jag minns mest om det firandet var att det knappast var några människor där! Om jag inte minns fel handlade det om högst 20 personer som sjöng "Du Gamla du Fria", som efteråt drack kaffe och käkade svenska kanelbullar efter vilket alla, inklusive vi, bara gick hem utan att någonting dramatisk hade ägt rum. Allting var bara "lagom" som det hette då.

Just då hade jag under de gångna tolv åren levt som svensk. Jag talade flytande svenska och käkade falukorv, läste svenska veckoblaskor, lyssnade på Ola Magnells och Marie Bergmans plattor, stod i kö m.m. och gjorde allting som svenskarna hade lärt mig om det perfekta svenska livet. Men jag förstod inte då - och jag förstår fortfarande inte i dag efter drygt 41 år som svensk - varför svenskfödda är så förbannade passiva när det gäller det som numera blivit deras nationaldag? I skrivandets stund tittar jag ute igenom fönstret och ser att det är lugnt och stilla ute trots att klockan är snart 11.00 på morgonen. Inte det minsta tecken syns på att det är någon speciell dag. Det skulle kunna ha varit vilken lördag eller söndag som helst. Hade jag bott i Oslo och om det var den 17 maj hade jag troligen behövt ha öronproppar för alla ljud från firandet utanför mitt fönster. Detta säger mycket om skillnaderna mellan oss och våra norska småbröder och systrar.

I dagens upplaga av tidningen Aftonbladet finns en enkät som många har svarat på. Frågan är: "Hur firar du nationaldagen?" Av de drygt tusental läsare som svarat i skrivandet stund svarade 56 att de vet att det är Sveriges nationaldag i dag medan 26,5 tycker att det inte är någonting att fira. Det är häpnadsväckande nog endast 16,9 av läsarna som svarat på enkäten som säger att de tänker fira nationaldagen. Om detta är en siffra att gå efter betyder det att endast en av fem svenskar tycker att nationaldagen är någonting att fira. För mig låter det här fruktansvärt! Jag brukar nästan alltid ha svar på de flesta "märkligheter i det svenska samhället" men det här är faktiskt någonting som jag absolut inte kan ge ett svar på. Min enda tes är att svenskarnas passivitet kan bero på att de är rädda att sticka ut och dansa på gatorna, men det där stämmer inte riktigt, för svenskarna dansar på gatorna när de befinner sig i andra länder där man firar karnevaler m.m. Kan det då bero på att vanliga knegande svenskar super mer på semester och släpper loss när de hamnar i solens värme, medan de inte vågar visa ett sådant beteende på hemmaplan i Grönköping i fall grannarna ska se på och säga "Titta har du sett, där står fru Lindström och dansar på gatan - Gud va konstig hon är!"?

Aftonbladet har också frågat en rad personer vad det är som är bra med Sverige. En del av svaren är intressanta. Den 69-åriga pensionären Solvig Andersson från Bunkeflodstrand säger att det är "den demokratiska ordningen och jämställdheten" som gör Sverige till ett bra land. Men den demokratiska ordningen har aldrig ifrågasatts mer än just nu och vi har inte alls nått jämställdhet. Uppenbarligen lever hon i samma falska trygghet som 27-årige Filippo Biliotti, som ler på bilden i dagens tidning och säger att Sverige är bra för att "det är lätt att leva här". Tacka fan för det! Karln är ju vit caucasier namnet låter italienskt. Jag undrar huruvida han skulle ha haft samma uppfattning om han hade varit mörkhyad och hetat Mohammed? 57-årige förtidspensionären Tommy Söderqvist från Sundsvall säger att Sverige är bra därför att vi kan "vandra fritt på gatorna". Jaså? Kan vi det? Jag tror att vi alla vet svaret på den frågan. En del svenskar lever verkligen i det blå, såsom 36-åriga arbetssökande Veronica Johansson från Sundsvall som tycker att allting i Sverige är "lugnt och skönt" och att vi har "inga oroligheter". Jaså? Vad sägs då om våra stigande bensinpriser eller om sjuksköterskestrejken som nästan förlamade hela vårdsystemet tills för någon vecka sedan? Hur är det med den växande främlingsfientligheten? Många svenskar vägrar erkänna att de är smårasister. De ljuger och låtsas att de älskar oss invandrare men om deras blonda döttrar ville flytta ihop med någon av oss blir vi inte alls lika omtyckta!

Det bästa och kanske ärligaste svar som jag läste i Aftonbladets enkät kom ifrån en liten sexårig flicka som heter Emelie Wennerås ifrån Kungsbacka. Så här sade hon: Sverige är bäst "därför att vi har det bra!" och det har vi verkligen. Tack Emelie - jag håller med dig.

Att vi har det bra i Sverige borde vara anledningen till att vi lyfter våra gulblåa nordiska arslen och firar vår nationaldag så att det verkligen känns som en nationaldag. För ärligt talat så hade jag troligen bara gått och lagt mig igen nu om det inte hade varit för det faktum att det är fint väder ute - ännu mer anledning för firande - men vad blir det egentligen för firande? Kanske jag bör ta en promenad i Gamla Stan. Där blir det flera sommarklädda svenskar som käkar glass medan de strosar bland butikerna, precis som de skulle göra om de var på Mallis, i Thailand eller på Kanarieöarna. Skillnaden är dock att de går på ett lugnt och stilla sätt medan på Mallis, i Thailand eller på Kanarieöarna hade svenskarna dansat på gatorna och sett gladare ut. Som det är nu så känns det faktiskt rätt så tråkigt och jag kan inte låta bli att tänka på den där 6 juni år 1978 när jag stod bland drygt 20 personer och sjöng nationalsången i Svenska Kyrkan i New York. Där fanns faktiskt mer fart än vad jag tycks kunna se här i Stockholm 30 år senare - Visst är det lite halvtragisk?

Jag, som brukar säga att jag förstår mig på den svenskfödde svensken, har kanske fel. Jag vet dock en sak, nämligen att det inte finns någonting som för samman de svenskfödda svenskarna så som en nationaltragedi gör. Vi minns Palmemordet och hur det fick svenskarna att visa sina starka känslor av kärlek till varandra. Samma sak gällde när fartyget Estonia förliste och tog med sig över 800 svenskar ned i djupet. Vad sägs också om Tsunamikatastrofen - då fick vi verkligen se svenskarnas känslor såsom vi också såg när Anna Lindh mördades. Men handlar inte alla dessa nämnda händelser om tråkigheter och tragedier. Varför är det alltid tragedierna som får svenskar att hålla varandra i hand och deklarera sin kärlek till varandra? Varför en positiv sak som nationaldagen inte tycks kunna framta sådana känslor är för mig en stor gåta.

Av William Butt 06 jun 2008 13:59