Var ung och vild så länge du kan!

Ibland kunde jag helt enkelt lacka ur totalt för att saker inte blev så som jag ville och oftast slutade det i ett ordentligt Niagarafall som föll nedför kinderna. För det var ju så fruktansvärt synd om mig. Jag var inte värd att leva utan borde istället skjutas, begå självmord eller bli överkörd.

Men ibland måste man faktiskt dra en gräns. Är du helt enkelt deprimerad av "fel" anledning? Är det verkligen så hemskt när kärleken tar slut, skolan/jobbet kör över dig totalt, du bråkar med dina föräldrar eller dina vänner? Tycker du att dessa saker ska få dig till att gå omkring och tänka hemska saker om dig själv och om ditt liv?

Vi kan dra en parallell kring det. Tänk om du en dag vaknar helt ensam? Din telefonbok är tom och plötsligt har du inga vänner kvar. Och när du går till köket hittar du inte din mamma sittandes vid köksbordet, du hittar inte heller din pappa ute på tomten där han brukar stå och fixa med trädgården eller där han brukar sitta och ta sig en cigarett.

Du är helt ensam. Hur skulle du känna dig då? Det är klart att det inte behöver gå så långt men lek lite med tanken. Är det verkligen värt att ibland hata de som står dig nära? En dag kommer vi alla stå ensamma när livet börjar ticka på och livet rinner iväg. Men tills dess så har vi alla åtminstone 30-40 år kvar att leva.

Det är inte värt att vara deprimerad under unga år. Det är inte heller värt att slösa tid på att bråka med dem du älskar eller vandra omkring i ett ekorrhjul.

Du har ett liv, du lever bara en gång. Se till att leva livet och inte vara levande död innan du ens fyllt 30 år!

Av Anna Pietiläinen 15 maj 2008 15:25