Utsatt för brott i 14 år

Innan jag var ett offer var jag som vilken tjej som helst. Hade drömmar, planerade för min framtid. När jag fyllde 19 träffade jag min gärningsman. Jag förskte fly och jag försökte berätta. Men ingen trodde på mig. De trodde jag ljög, för min gärningsman såg bra ut. Det finns inga "snygga" gärningsmän! När jag fyllde 26 var hela historien ute i världens nyhetsmedier. Då fick jag frågor som: varför har jag inte hade gjort något? Varför förstod jag inte? Jag blev dömd och kränkt dagligen och många var helt galna som ville döda min gärningsman. Han har inte gjort dem något alls. Kränkningarna fortsatte in i rättsystemen, ej hos polisen Landstinget och brottsofferorganisationer. De lyssnade aldrig på mig utan de predikade om vad de ansåg offer "brukar" känna, vad de gick igenom och vad de behöver enligt sina erfarenheter och teorier. Jag behövde inte det. När jag sa ifrån och berättade vad jag ville ha! Då blev jag utskälld, kränkt och utslängd. Då berättade jag alla vidriga detaljer i min våldtäkt och de föll ner som käglor och skrek av skräck. Då insåg jag att jag aldrig kommer få hjälp och jag får göra allt själv. Många människor utnyttjar offerhelvetet för att höras själva. Men de hörs inte för de talar inte sanning!

När jag rapporterar detta till ansvariga myndigheter och ber om att mina rättigheter ska följas, då tror ingen på mig. När jag lämnar in bevis så får jag inga svar. När jag kontaktar dem igen och igen och igen så får jag ingenting! Det är tyst!

När jag anmäler att jag inte får den vård jag har rätt till eller får sjukskrivning. Så får jag till svar att inga fel har begåtts mot mig. Jag vet saker om hur offer blir behandlade som skulle få ditt hår att resa sig. Du skulle önska att du mötte spöken istället, för det skulle vara lika trevligt som att vara på det trevligaste och roligaste kalaset i världshistorien!

Jag, som offer, blir inte fri från brott för att min gärningsman slutar förgripa sig på mig. Utan många i samhället tar vid gärningsmannens arbete och avslutar det. De dömer, har åsikter utan att veta fakta om offrets situation, de vill förstå gärningsmannen och de anser att offret ska veta det och förklara det för dem. Men det fick mig som offer att gå igenom varje helvete igen och igen och igen. Men det var det ingen som respekterade eller förstod. Jag insåg att jag inte var skyldig att göra detta. Då blev jag kränkt och utskälld. Jag vägrade ta sådant skit!

Gärningsmännen tror att offer tycker om att bli kränkta för att offren inte säger nej. Man kan visa ett nej! Det vore bättre att lagen skulle säga att ett samlag som man går med på då ska ett "Ja". Ett leende och en frivillig kram ska vara det som startar samlaget. Inget annat. Men få kan förstå att offer känner sig hotade och går med på vad som helst för att få överleva! De vågar inte säga nej för då blir situationen värre och mer obehaglig! Det blir offer kränkta för. De är i en situation som icke-offer aldrig har fått uppleva. Därför kan de aldrig förstå förrän de själva är med om det! Därför kan inte icke-offer trots utbildning förstå vad offer går igenom för de fattar inte mentalt! Det får alla offer betala för.

Offers anmälan skapar deras jobb och skyddar alla från att hamna i klorna på gärningsmannen. Det tas inte med respekt eller värdighet av många människor. Jag som offer har blivit kränkt för min anmälan!

Jag är inte ett offer som ger upp mitt hopp. Jag ska komma över mitt helvete och jag ska må bra! Trots att jag har blivit utskälld för att ha hoppet kvar. Jag har inte samma rättigheter som du att få älska igen. Jag har ingen rätt att skaffa mig ett jobb eller bilda familj, utan jag ska för alltid må dåligt enligt professionella yrkesarbetande som möter offer varje dag. Jag har mött fem undantag.

Jag vill förändra detta. Regeringen har varit mycket lyhörd och ändrat på många fel. Det är jag glad för! Jag är även glad över att polisen aldrig har svikit mig på 10 år. Jag är också glad att jag för 1,5 år sedan kom i terapi på specialistnivå. Nu går jag hos en man. Han är bäst. Det har inte kvinnor varit. Där skapar min terapeut en våldsfri zon för mig. Medan kvinnliga terapeuter fokuserade på våld och gärningsmannen. Han bygger sitt arbete på respekt. Kvinnliga terapeuter som jag har mött, bygger sin terapi på sina teorier och åsikter. De är inte lyhörda. De vill inte arbeta för min häsa utan de vill ha rätt och styra mig. Min manliga terapeut och jag sammarbetar mot ett mål att jag ska sluta i terapi, bilda familj och börja jobba igen. Han är mitt stöd! Han hjälper mig. Där jag innan fick klara mig själv.

Att gå vidare med mitt liv. Må bra och skapa mig ett liv med jobb, familj, kärlek och vardagsproblem. Det är det ända jag vill ha! När jag får det så slår min dröm in!

Av Perla L 09 maj 2008 12:45