Seriemördarens metod

Medan de båda männen ger sig iväg för att tillkalla polis kommer konstapel John Neil till platsen. Han är ute på en av sina rundor och ser en kvinnokropp på trottoarinfarten till några stallar. Kroppen ligger i öst-västlig riktning med huvudet mot öst. Neil lyser med sin bärbara lykta och noterar att det rinner blod från kvinnans strupe.

Offret visar sig heta Mary Ann Nichols, men kallas Polly. Hon är en av många prostituerade som mördas i Londons fattigkvarter vid den här tiden. Det som skiljer henne från andra fall är att hon tros vara ”Jack the Rippers” första ”konstverk”.

Det är ett faktum att vi människor fascineras av mordgåtor, ju mer makabra desto bättre. Som aldrig förr köper vi deckar- och thrillerlitteratur för att tillbringa lite tid med utsjasade poliskommissarier, stympade offer och gäckande mördare. Men ingen fiction i världen slår verklighetens avigsidor. När det gäller autentiska fall och dess skildringar blir vi som besatta och kvällspressen hakar på och förser oss med mer eller mindre fantastiska fakta.

Precis så var det i London 1888, för hundratjugo år sedan. Tabloidpressen gjorde sitt stora genombrott när den hetsade folk med skrämmande uppgifter om den mystiske Jack the Ripper. Höll polisen tyst hittade man helt enkelt på, man fabricerade stoff för att ytterligare öka spekulationerna och upplagorna. Men vad var det som hände egentligen, vem var Jack the Ripper, fanns han eller uppstod han som ett fenomen, ett samlingsnamn för en del av de brutala kvinnoskändningar som ägde rum under 1888 och något år därefter?

Det har skrivits hela bibliotek om morden i East End. Man har gjort film på ämnet, den ena mer otrolig än den andra. Dokumentära avhandlingar, artiklar och böcker har publicerats under hela 1900-talet och in i vår tid, inte minst efter offentliggörandet av polismaterialet 1988.

Kulturhistorikern och Uppskärarexperten Glenn Lauritz Andersson kommer nu med den första omfattande fallbeskrivningen på svenska för svenska läsare och han gör det i form av en trehundrasidig thrillerdokumentär. Han fångar stämningen med enkla miljöbeskrivningar, suggestiva i sig, och ren fakta, kronologiskt ordnad så långt det är möjligt. På ett tydligt, närmast övertydligt sätt undviker han sensationsjournalistiken.

Han går metodiskt tillväga och uppger sina källor nogsamt. Medvetet lågmäld om sin egen roll presenterar han en lättläst och ruggigt spännande text. Han tar sig an de mer kända teorierna kring mördarens/mördarnas identitet och avfärdar de flesta som fantasier, men dröjer sig kvar vid FBI:s gärningsmannaprofil varför man får uppfattningen att han i varje fall delvis går på FBI:s linje.

I boken finns också autentiska bårhusfotografier samt ett brottsplatsfotografi från mordet på Mary Jane Kelly som kan ha varit the Rippers sista offer. Några av bilderna är som hämtade från en skräckfilm, det gäller även rättsläkarens utlåtande i fallet Kelly. Känsliga personer varnas.

Så som händelseförloppet läggs fram av Andersson får man intrycket att the Ripper gjorde sig skyldig till fem mord, det första oansenligt i jämförelse med det sista och mest fasansfulla. Men ”Jack Uppskäraren – kriminalfall och legend” öppnar för läsaren att studera materialet och dra egna slutsatser.

Författare: Glenn Lauritz Andersson
Titel: Jack Uppskäraren – kriminalfall och legend
Förlag: Historiska media
Utgivning: April 2008

Av Stefan Whilde 21 apr 2008 09:32