Dessa monotona speakerröster

Ännu ett långt helgpass är avklarat i Oslo tillsammans med människor jag numera kallar mina kollegor efter att ha firat ettårsdag som "anställd". Luften är ljummen även om regnet duggar försiktigt mot flybussens ruta och vi blir omkörda av Mercedesen som följs av den gamla Toyotan som sedan blir omkörd av den tjusiga BMW’n. Måndagen är som den brukar två gånger i månaden och mina tankar vandrar när busschauffören påannonserar att vi är ute på motorvägen och bilbälten är att rekommendera. Hans röst är lika monoton som flygvärdinnans när hon genom högtalaren förklarar hur man använder visselpipan på flytvästen. Kollegan i mittgången som visar oss stackare hur vi ska klara oss om katastrofen är nära har ett påklistrat leende som näst intill ingen lägger märke till.

Tydligen är det en man som fastnat med fingret i gylfen för han kommer inte till planet och vi väntar. Vi som är på väg, nästan alla i ett syfte som inte handlar om nöjen och vi vill så gärna komma fram. Jag till mitt hem och andra vill till mötet eller kanske hotellets sköna säng. Vad vet jag men vi väntar tills en man kommer flåsande in i planet med handbagaget och frisyren på ända.

Allt blir lugnt, rösten från ovan fortsätter sin monolog om fika och säkerhet medan vi lämnar Norge bakom oss och ser det krusande havet under oss. På exakt samma ställe utanför Göteborg, typ varje gång, hör jag kaptenen berätta med sin vana mikrofonröst att vi kommer att landa på Kastrup om cirka trettiofem minuter. Samma visa varannan måndag, fast denna gången har jag sällskap av Stieg Larsson och hans karaktärer. Medan jag tittar ner på de meditativa vågorna funderar jag över hur trist det är att Stieg Larsson aldrig fick veta hur uppskattade hans böcker blivit. Jag vrider blicken uppåt och säger tack till oändligheten ovan mig medan flygvärdinnan berättar för oss med norsk intetsägande mediaröst att vi nu landar om tio minuter och att vi ska förbereda oss på landningen.

På min väg ut ur planet går jag som i ett lämmeltåg efter alla som nu äntligen efter en timmes alienation från omvärlden har satt på sina mobiler och försvunnit till älskarens, barnens eller sekreterares röster, och jag står ansikte med ansikte med flygvärdinnorna som inte på något vis röjer att just jag skulle ge dem en anledning att säga hej, utan SAS’s manual klingar välbekant och indoktrinerat inom dem.

Mina ben virvlar på i de långa gångarna på flygplatsen mot utgången och jag gläds ännu en gång över att jag lyckas trycka ner mitt bagage i en liten ryggsäck så jag slipper stå och i småfrustration vänta på resväskan på bandet som bara sjunger samma visa hela tiden.
Jag hamnar med en förbjuden chokladcroiassant och en kopp kaffe i ett självklart försenat Öresundståg som ska ta mig hela vägen till Lund. Salanders historia är spännande men en dryg Lundensare som tillhör den akademiska typen tror alla är intresserade av hans flytt till Småland som åttaåring. Jag lägger ner min bok och låter konduktören informera mig om att tåget snart ska göra sin första anhalt på Malmö Syd. Alla dessa monotona röster som förkunnar sanningar för oss.

Jag slumrar nästan till i det tåget gör ett längre stopp i Malmö men vaknar med ett ryck av en oerhört glad och engagerad röst i högtalaren. Jag är fascinerad av språk och dialekter och tror mig förstå att denna mannen är från ett Afrikanskt land där eventuellt engelska pratas som modersmål. Han är bara så helt underbart skön och jag ler med hela ansiktet.
På bruten svenska med engelsk accent hör jag:
"Vilken underbar vårdag det är idag och jag är såååååå glad för att ni vill följa med oss hela vägen till Hääässsslllehoooolm. Vi har nåååågra stopp på vägen men var inte ledsna för det utan……..".
Jag tittade mig omkring i kupén och undrade om andra uppskattar detta lika mycket som jag gör. Någon gömmer ett leende bakom kragen men de flesta verkar inte bry sig. Jag ler och vid något tillfälle skrattar jag högt. Denna människa bjuder verkligen på sig själv för att denna tågresan ska göra en skillnad i den monotona vardagen. När han äntrar vagnen hör jag hans röst ropa "YEEESSSS" när han får en biljett och jag vaknar upp med harmoni inom och ett "En himla skön dag till dig med" i beredskap när han tittar på min biljett.

Jag stiger av i Lund och känner mig så varm inombords. Våren är på väg, solen skiner, jag är hemma och ska snart möta min barn igen och mannen som inte var rädd att ge av sig själv får mig att le många gånger resten av dagen.

Av Birgitta Stiefler 11 mar 2008 08:21