Sätt livet på schemat i skolan!

I dagarna har Bris uppmärksammade årsrapport kommit ut och gett upphov till diskussioner och artiklar om ungdomars hälsa. Samtidigt har skolan varit på tapeten länge. Den svenska skolan har kallats "flumskola" av den borgerliga alliansen, som vill ta krafttag med betyg i sjätte klass och fler betygssteg. Men den här debattartikeln är inte ytterligare ett bidrag i den debatten utan en helt annan, som förbisetts och inte problematiserats, vilket jag anser att den bör.

Problemen rycks upp som mogna potatisar ur jorden; i nyheter, i tidningar och genom rykten. Ungdomar mår dåligt, lyder visan. Unga känner press och tar till extrema medel för att dämpa ångest och oro, en utbredd användning av droger, förstörda busshållsplatser, videor på Youtube som visar misshandel på skolgårdar. Det finns en gemensam gren, ett mönster att finna i dessa öden - dem är alla ungdomar, beroende av vuxenvärlden. Och när jag läser och hör dessa om problem så känner jag mig, dels privilegierad över de kunskaper jag har, men samtidigt också fylld av en stark vilja att ta tag i alla dessa ungdomar och få ta del av deras värld, och vägleda dem med kunskap. Och det är här skolan kommer in.

Jag känner en stor besvikelse över utlärningen och undervisningen i samhällsvetenskapen i dagens skola. Tycker det är förvånande att det i ett land som Sverige, en av världens främsta inom många områden, falla så platt när det kommer till att engagera sina unga medborgare i ett analytiskt och undersökande tankesätt. Inte en enda gång under mina år på högstadiet fick vi på samhällsvetenskapen prata om det viktiga "andra" samhället. Det som finns där utanför, men även i hög grad innanför klassrummets väggar. Det samhälle som i växelverkan med oss själva formar oss, våra värderingar, normer och moral. Samhällsvetenskapen var tillägnad riksdagens arbete och hur beslut fattas. Inga diskussioner om kön och genus, om våld, om sexualitet, om mänskliga rättigheter, mänskligt beteende, utanförskap, ensamhet, det egna jaget. Det är dem temana, dem företeelserna som är vår vardag, i lika stor utsträckning som statsapparaten. Alla människor stöter på och brottas med dessa frågor i sina liv och det är lika många som inte har kunskapen att kunna hantera dem, som fastnar i destruktiva mönster, som tar till våld, som saknar de dagliga redskapen för att bemöta och avväpna problem och händelser i vardagen. Inte konstigt att saker och ting går fel, att statistiken visar neråtgående siffror i ungdomars hälsa, när vi saknar kunskap om varför de sker - och viktigare: inte vet hur vi ska hantera det. Det är där undervisningen faller, för endast kunskaper om samhället "ovanför" räcker inte, vi behöver förstå samspelet mellan individ och samhälle.

Samhällsvetenskapen i grundskolan behöver breddas, det behövs ett till ämne på schemat som kan kallas "livskunskap" där man just tar upp dessa teman på ett djuplodande och genomgripande vis. Tre till fyra timmar i veckan under ledning av kunniga och orädda lärare som vägrar se mellan fingrarna och som engagerar eleverna i diskussioner och med diverse aktiviteter. Lärare som själva är eldsjälar, som är vidsynta och har tålamod i undervisningen. Man kan låta eleverna kolla på filmer, man kan bjuda in gästföreläsare som representerar olika sexualiteter, olika hjälp och rätts-organisationer, personer som genomlevt olika livsöden. Man kan ta med eleverna på studiebesök till platser de inte annars har tillgång till, låta dem göra samarbetsövningar, guida dem genom böcker som "Under det rosa täcket" och med "Uppenbar känsla för stil" och ha efterföljande diskussioner. Och framförallt låta eleverna få växa som individer, låta de båda könen få vara med på lika villkor, låta dem se varandra, inte som motpoler utan som pusselbitar i ett allt större system där vi är beroende av varandra. Vi behöver en solidarisk och kunskapsinriktad skola där eleverna får kunskap om sig själva, om samtida mänskliga fenomen, om mänskligt beteende och lära sig analysera allt ifrån könsstrukturerna till politiska processer.

Det är lätt att finna bitar ur den nuvarande läroplanen för grundskolan som stödjer tankarna om till en mer medveten undervisning. Exempelvis står det under huvudrubriken Skolans värdegrund och uppdrag att "skolan ska aktivt och medvetet främja kvinnors och mäns lika rätt och möjligheter. Det sätt på vilket flickor och pojkar bemöts och bedöms i skolan .. bidrar till att forma deras uppfattningar om vad som är kvinnligt och manligt. Skolan har ett ansvar för att motverka traditionella könsmönster". Trots att detta i teorin låter mycket genomtänkt, ser vardagen i skolan annorlunda ut. Det är bara att gå till vilken högstadieskola som helst och se lärare och elevers interaktion; hur många gånger ordet hora finns nedklottrat på väggar, vem som tar mest plats i klassrummen, vilka som får agera mini-lärare. Det behövs ett forum där man kan ta upp de olika problemen, de olika företeelserna. Inte bara låta de ske, passera i tystnad. För det är inte att ta ansvar, det är att acceptera! Och i och med denna tysta acceptans accelererar och kulminerar många gånger dessa till synes små företeelser till att bli större, mer omfattande. Så upprepade att de inte längre ifrågasätts eller ses som föränderliga.

Det är lätt att invända här och säga att det inte är skolans uppgift att uppfostra och ta hand om, utan att ansvaret främst ligger hos familjen. Men det är ett faktum att väldigt många barn och ungdomar kommer från dysfunktionella familjer, där kontrollen över barnen inte är stor och kommunikationen mellan barn och förälder är begränsad. Vad ska man göra åt de eleverna som har den bakgrunden, hoppas på det bästa och tro att de kommer att lära sig livets villkor på egen hand? Är det att värna om ungdomars bästa eller bara att avskriva sig ansvaret och på så sätt slippa billigt undan? Sanningen är att 2007 blev det år när var femte samtal och mejl till Bris handlade om just familjekonflikter. Främst skilsmässor som är illa genomförda slår hårt mot barnen och många problem uppstår i samband med detta, såsom psykisk ohälsa, ensamhet och stress. Även en ny grupp ungdomar har tillkommit, barn från invandrade familjer som möter kulturkrockar i uppväxten med föräldrarna å ena sidan och det svenska samhället å andra sidan. Kontentan är att vuxenvärlden behövs, och om den inte går att finna i till exempel hemmet, behöver vi finna andra platser där kommunikationen mellan barn och vuxen kan ske på ett tryggt och inspirerande sätt. Skolan är en ideal plats. Jag tror på skolan som instutition, som spelplan för demokratiska och jämlika värderingar. Vi behöver lägga alla våra insatser på skolan. På duktiga, medvetna och engagerade ledare. På en undervisning vars ambition inte endast är att vända sig till vissa, utan som gör anspråk och försöker att tilltala alla. All vår kraft bör satsas på de ungdomar som inte bara bygger morgondagen, utan som existerar här och nu, sida vid sida med oss vuxna. Självförtroende, känsla av trygghet och sammanhang, är primärt för att vi ska bli hela människor och att vara en medveten människa gör det enklare att ta rätta beslut, att lära sig nya saker, att fortsätta utvecklas. Och det är kunskap och resurser jag anser att skolan i den största mån den kan, ska bistå med.

Jag är fullständigt övertygad om att detta hade vart en stor hjälp för det svenska samhället i stort. Upplysta och medvetna medborgare utgör ett sundare samhälle. Skolan behöver fullfölja sin plikt; att förbereda sina elever för ett samtida och framtida liv och det innebär kunskaper inte bara om tyngdlagen eller om Strindberg, utan även om människan i samhället. Livskunskap är ett ämne som borde ha lika stor tyngd som de andra ämnena. Ett ämne utan betyg, men där närvaro och deltagande ska uppmuntras. Det kommer att kosta i form av lärarlöner och undervisningsmaterial, men utsikterna om ett bättre samhälle och det oerhört viktiga forum vi ger ungdomarna, är värt alla försök.

Kontentan är, trots de många ord använda i denna argumentation, rätt simpel; en skola med klasser där engagerade och kunniga lärare får undervisa och låta eleverna prata ut. Som visar dem att världen är stor, rymmer en enorm mångfald och att den mänskliga naturen är komplex, men likväl nödvändig att ha kunskap om. För det är ju så, att vi simpelt kan konstatera, att tonåren och barndomen lägger en grund för ett framtida liv, inte alltid avgörande, men många gånger grundläggande. Och om vi, med all vår kraft och energi kan nå ut och fylla dessa elevers sinnen med självständiga tankar, med en kritisk blick inför det uppenbara i samhället och med kunskap om andra människors agerande, så kommer vi att få ett mycket friskare samhälle, med färre brott, rättvisare villkor och med en mer human inställning.

Vi har mycket att vinna på att satsa på grundskoleeleverna och att sätta "livet" på schemat. I slutändan är detta en fråga om vilket samhälle vi vill leva i, vi vill forma och formas av. Och jag hoppas och vill tro, att makthavare ser potentialen och styrkan att genom kunskap och medvetenhet arbeta framåt i en positiv linje. För nuet likväl som för framtiden. För den enskilde individens skull såväl som för samhället i helhet. För alla.

Av Fjäril 06 mar 2008 11:05