Man blir aldrig för gammal

Av största betydelse för min personliga utveckling var åren mellan 1950 och 1954. Då läste jag mycket böcker och jag visste exakt vilka böcker som utgavs på Bonniers folkbibliotek. Jag fick bedöma vilka böcker som gick att sälja och vilka jag ville ha till den egna bokhyllan. Det var då jag blev en fri studerande. Tyvärr hade jag då ingen tro att jag skulle kunna skriva själv. Jag var inte så bra på att skriva uppsatser i folkskolan att jag kunde inbilla mig att jag kunde skriva själv. Inte heller var jag något vidare på att skriva brev.

På våren 1954 avbröts detta liv när jag började arbeta på Bergianska trädgården. Den stora behållningen från den tiden var att jag lärde mig tyska. På hösten samma år började jag vid Högalids folkhögskola utanför Kalmar. Det började inte bra. Jag var tydligen mycket stressad av den ovana miljön. Mitt under en lektion svimmade jag nästan av. Jag var hos en läkare i Kalmar som gav mig en nervlugnande medicin och jag fick åka hem fjorton dagar före höstterminens slut. Jag hade ingen utvecklad muntlig framställningskonst. När jag hade skrivit ut föredraget kunde jag läsa upp det men när jag skulle hålla föredrag utan manuskript fick jag inte fram ett ord och fick stå där med skammen och läraren försökte att släta över det.

År 1955 arbetade jag i Rosenbergs Handelsträdgård i Hässelby villastad. På den tiden slutade tunnelbanan i Välligby och man fortsatte med buss till Hässelby. Det var inte för att jag var intresserad av trädgård som jag arbetade i trädgård utan för att jag inte kände till något annat. Jag träffade ungdomar som skulle bli hortonomer, motsvarigheten till agronom på trädgårdsområdet. Jag lekte inte med den tanken trots att det hade varit det enklaste för mig.

På hösten återvände jag till folkhögskolan för att gå andra årskursen. När det var prov visade sig det att jag kom i den sämsta gruppen i matematik. Det var inte särskilt uppmuntrande och min tro att jag kunde klara högre studier fick sig en knäck under den tiden.

Utan min bror Ivar hade jag nog inte kommit ut i världen. Han for till Stockholm och började arbeta på Kevinge golfbana. Han hjälpte mig till ett arbete i Bergianska Trädgården. Sedan for han till Kornwestheim utanför Stuttgart i Västtyskland och arbetade i en trädgård som ägdes av en som hette Jäger. Där lärde han känna en trädgårdsmästare som inbjöd mig att besöka honom. Han bodde i Lengerich som ligger mellan Osnabrück och Münster. Jag arbetade där i fjorton dagar och fick betalt för det så jag kan skryta med att jag har arbetat i både Tyskland och England. Jag var runt på många ställen. Med bilen körde han mig till en historisk plats som jag då inte förstod betydelsen av. Först när jag studerade latin i Lund 1961 gick det upp för mig vad som hänt i den skog jag besökte 1956. I Bonniers stora lexikon står det följande:" I Teutoburgerwald besegrades 9 e. Kr. den romerske ståthållaren Varus och hans tre legioner av cheruskernas hövding Arminius ty. Hermann. Därmed förhindrades definitivt en romersk erövring av Germanien. Rhen förblev gränsflod." Jag klarade mig med den tyska jag lärt mig i Bergianska men gamla människor förstod jag inte för de talade plattyska.

När jag läser Svenska Dagbladet den 3 mars känner igen åtskilligt från mitt eget liv. I underrubriken står det följande:" Idagsidans nya serie handlar om kvarts-livskrisen, ett begrepp som myntats i USA och spritt sig över världen, nu även hit."

Det första citatet som gäller mig har följande lydelse:" Tänk om man fastnar i ett föräldraberoende likt det tidiga 1900-talets grammpojkar, de som blev kvar på gården livet ut och harvade." Jag harvade först till jag var 18 år och kom till storstaden Stockholm och sedan på grund av min mors sjukdom tills jag var 39 år då jag skaffade min första lägenhet 1975, en lägenhet som jag fortfarande bor i.

Ett avgörande val gjorde jag i England 1957. Frågan var om jag i likhet med min bror skulle börja arbeta i USA i Connecticut, tre till fyra timmars bilväg från New York. Huset där jag bodde ägdes av två ogifta systrar. Där bodde jag, en holländare och två polacker. De ene av systrarna var mycket skrivkunnig och skrev breven till företaget där jag skulle ha arbetat. Jag skrev först att jag ville arbeta i företaget men någon månad senare hade jag ångrat mig och hon skrev ett nytt brev där jag avsade mig arbetet. Vad hade hänt under tiden? Då hade jag arbetat åtta månader i England och tänkte arbeta där i ett år. Jag hade skött tre växthus med tomater under sommaren och det gick an, men efter odlingssäsongen slut var det mest trista arbetsuppgifter och jag hade lärt mig engelska. Därför återvände jag till Sverige och började arbeta i en handelsträdgård i Motala samtidigt som jag studerade till realexamen per korrespondens i NKI-skolan.

Min bror flyttade sedan till Columbus i Ohio och sedan Astabula en mindre ort i samma delstat. År 1959 arbetade han i Florida och for därifrån över till Kuba där Castro just hade tagit makten och besökte också det mycket fattiga Haiti och dess huvudstad Port-au-Prince. Han har skrivit om detta i artikeln "Ivar i Duvemåla berättar, del 3. Sourze, Yngve Karlsson sidan 9 När han kommit tillbaka till Sverige arbetade han i Vallheds Handelsträdgård i Stockholm och träffade där Aino, en finska från Karelen som han senare skulle gifta sig med.

De två träffade jag senare 1962 när jag bodde i Lund. De åkte på en skoter och besökte bl.a. Jugoslavien och sedan till Portugal där de tog båten med skotern till Amerika sedan följde en skoterfärd genom hela Kanada till Vancouver. Där arbetade han i en trädgård och där föddes äldste sonen Jan Erik. Sedan flyttade paret till San Francisco där Ivar arbetade som förman i en trädgård. Där föddes andra sonen Bennet. Han har bott i många år i San Francisco men bor nu i Duvemåla och sköter handelsträdgården där.

Jag bodde i Lund hos professorn Tor Ragnar Gerholms föräldrar och brodern Robin bodde fortfarande hemma. Robin och jag var med i Clarté och vid ett styrelsemöte föreslog någon att jag skulle bli sekreterare i föreningen och dumt nog accepterade jag uppdraget. Jag blev efter vad jag upplevde det den föreningens sämste sekreterare. Jag hade liten förståelse för vad som skulle stå i ett protokoll men jag kommer ihåg att jag skrev ett protokoll. Jag undrar om det finns kvar i något arkiv. Behållningen från Clartétiden är att jag träffade kända personer som t.ex. Sara Lidman.

1962 var ett krisår i mitt liv. Studierna i latin gick dåligt. Jag skrev knappt godkänt på skrivningarna i latin. Jag t.o.m. skolkade från en historielektion och när jag kom för att göra en skrivning i engelska mötte jag historieläraren som förebrådde mig att jag inte varit på hans lektion. På en tysklektion meddelade jag tyskläraren att jag inte skulle studera andra och sista året på skolan och så blev det. Jag tog i stället studentexamen i kvällsgymnasiet i Göteborg 1965. Det var en studentexamen med censorer och litteraturprofessorn Viktor Svanberg var censor i ämnet historia och jag skulle redogöra för Sovjetunionens historia ett ämne som borde vara som klippt och skuret för en vänsterman. Det hakade emellertid upp sig och Viktor Svanberg tog över förhöret. Jag fick kanske sänkt betyg i historia på grund av detta.

Om jag återgår till SvD:s artikel "Knappt vuxen, redan gammal" så skriver Ann Lagerström följande:" I de svåraste fallen leder kvarts-livskrisen till ren apati, 25-åringar, de som de vuxna anser är i sina bästa år, sitter hemma vid datorn och deppar." När jag var 25 år 1961 tog jag realexamen, motsvarigheten till dagens grundskola, till nian. När jag var 29 tog jag studentexamen 1965. Jag skaffade min första lägenhet när jag var 39 1975 och gifte mig när jag var 41 år 1977 och började i lärarhögskolan när jag var 46.

Jämför med Lagerströms artikel med följande slutsats:" Först vid 35 är man helt klar med sin utbildning och har dessutom hittat ett jobb där man faktiskt vill stanna, en bostad som man trivs med, en partner - och så är det dags att bli riktigt vuxen och skaffa barn. Inte så att man är i kris hela tiden men till och från kommer de där frågorna krypande. Vem är jag? Vad skall jag bli? Vem behöver mig? Har jag överhuvudtaget någon framtid?"

Jag var mer än tio år senare än de sena. Jag fick inget arbete som motsvarade min utbildning. Jag stötte på så många hinder på vägen att jag gav upp till slut. Jag kunde emellertid falla tillbaka på att jag från tidiga barnaår hade lärt mig att arbeta med kroppsarbete. Jag klarade de hårdaste kroppsarbetena i hamnen utan svårighet och kunde arbeta uthålligt år efter år utan att förtröttas och tack vare att jag började skriva på Sourze fick mitt liv en mening som jag inte hade väntat mig att uppnå.

Av Yngve Karlsson 04 mar 2008 14:31