Försäkringskassans hemliga vapen

Det går i vågor, det här med försäkringskassan och utmattningssyndrom. Det går visserligen inte i vågor i det verkliga livet, men det går i vågor i media, precis som allt annat. Under tiden som ingenting skrivs om det glömmer vi bort problemet för en stund och fokuserar på inlandsisen eller något annat som kommer att gå åt helvete, men under tiden som vi tittar i andra riktningar finns det otaliga människor som sjunker allt djupare ner i något som till stor del hade kunnat undvikas.

Jag måste erkänna att även om jag själv inte ägnar vare sig FK eller utmattningsproblematiken så värst mycket tanketid nu för tiden så är jag nog inte klar med att plocka min gås. Så jag gör som jag alltid gör när jag känner mig frustrerad, jag skriver mig till klarhet.

Försäkringskassan har ett hemligt vapen. Jag såg det inte när jag åkte på min destruktiva karusell och det var säkert det som var meningen, men jag ser det nu, klart och tydligt. Vapnet som FK använder sig av är inte på något sätt unikt, FK är inte heller de enda som använder sig av det. Vapnet används från morgon till kväll i våra vardagar men sällan är det så dödligt som när FK eller andra myndighetssymboler använder sig av det.

Vapnet är verbalt och det går ut på att lova och prata luddigt i stunden. Man låter en strimma hopp flämta förbi en desillusionerad persons ögon och sedan går man sin väg eller lägger på luren. I Försäkringskassans fall handlar det om att be om ytterligare ett intyg eller ännu en blankett och ibland nämns ordet överklagan. I andra sammanhang kan löftet i stunden låta ungefär som "Jag ringer dig sen". Det låter inte speciellt farligt men i en singelkvinnas liv kan ett sådant löfte vara den avgörande dödstöten.

Det är inga demoner som ger dessa falska strimmor av hopp, det är vanliga människor som har fullt upp med sig själva. Det ligger oftast ingen djävulsk plan bakom agerandet, det handlar snarare om medlidande och en vilja att ge tröst, i stunden. Vi är bara människor och vi är svaga för direkta belöningar. Vi vill kunna hjälpa och om vi inte kan hjälpa på lång sikt så vill vi åtminstone känna det som om vi gör någon nytta. Sanningen är sällan trevlig att leverera och det är ett välkänt faktum att budbäraren är den som oftast råkar värst ut. Det känns bättre att kunna göra en medmänniska glad för stunden än att säga, "Du, jag är ledsen men jag kan inte göra ett skit för att hjälpa dig. Det kommer inte att spela någon roll om du överklagar eller inte för vi har redan vunnit. Vi är stora och starka och du är bara en lite utmattad stackare. Vi har paragrafer i miljoner och du kommer aldrig att kunna hitta vad du behöver för att vinna över oss. Det är inte mitt fel att livet inte är rättvist, jag har mina egna problem. Du får helt enkelt klara dig själv."

Att ge löften i stunden till en stark människa ger sällan några nedbrytande effekter. En stark människa som har koll på läget brukar kunna genomskåda tomma ord, men svaga människor vill så gärna tro på vad de hör att de hör vad de vill. Ju mer desperat personen är, desto tydligare hörs löftet även om det juridiskt sett aldrig var något annat än ett ogenomtänkt försök till tröst. Detta fenomen är paradoxalt, som allt annat i livet, och det kan vara förödande. För vad är det som händer när luddiga strimmor av hopp och lika luddiga meningar som låter som löften ges i stunden? Jo, vi börjar vänta. Vi skickar in vår tusende blankett, vi överklagar och vi hoppas och tror att nu ska allt bli bra, nu kommer jag att få rätt och äntligen kommer min räddning. När vårt överklagande inte går som vi vill får vi ytterligare möjligheter om vidare överklaganden i allt högre instanser, så vi fortsätter överklaga och vi fortsätter vänta. Alla våra handlingar är dock baserade på felaktig information och cirkusen som vi just har blivit en del av har väldigt små chanser att sluta lyckligt.

När vi väntar sätter vi också hela vårt övriga liv på vänt. Vi sitter passiva och rättar våra liv efter felaktiga fakta och antaganden. Vi strider och vi kämpar och det är oftast nu som saker och ting verkligen börjar gå åt helvete. De sista krafterna som vi har kvar lägger vi på en kamp som vi aldrig var menade att vinna. Vår seger var en helt annan och det hade vi vetat om vi hade haft rätta fakta från första början.

Jag vet inte vad alla dessa överklaganden kostar samhället i pengar men jag ryser vid tanken eftersom dels förstår att det pågår hela tiden, trots att jag inte läser om det, och dels för att jag vet vad det kostar varje individ i mänskliga resurser.

Jag tror, som alltid, att vi själva har det yttersta ansvaret för vårt välbefinnande och att det bara är vi själva som kan ändra på de situationer som vi inte vill ha i våra liv. Men visst hade det varit trevligt med myndigheter som inte vilseledde oss i kampen mot ett bättre liv. Att kämpa för att få en harmonisk tillvaro är tufft nog och det sista vi behöver är att använda oss av metoder som är baserade på lögner och missuppfattningar. Tänker vi fel från början så kvittar det hur starka och envisa vi är, hur mycket vi vill eller försöker. Rustade med fel vapen kommer vi aldrig att komma i mål.

Av Jenni Berndtson 22 feb 2008 16:47