Singapore - andra dagen i råttans år

Asien är billigt. Brukar vara billigt. Här minns man det koloniala förflutna och är medveten om sin u-landsstatus. I Asien kan västerlänningar semestra billigt. Hit kommer svältfödda för att leva ut sina sexuella fantasier och härifrån hämtas bärplockare och folk till andra sysslor som vi inte vill att utföra själva.

Men inte Singapore. Här råder priser som i Sverige, här finns en välorganiserad lokaltrafik, välfungerande, kliniskt ren metro, luftkonditionerade bussar, rena gator och välklädda människor. Människor som klär sig med stil, vackra kvinnor och flotta bilar. Och ett rikt kulturliv. En berömd symfoniorkester vilken kända dirigenter gärna leder och här kan man se Pekingoperan eller en rosad föreställning av La Traviata. Om man har råd 3000 kr biljetten

I Singapore imponeras man inte av västerlänningar. Snarare känner man sig töntig som backpacker, illa klädd, i shorts och sandaler, Och fattig. Bor på hostel och äter snabbmat. Moore Food är ett matställe. Ligger på Sungei Road, utanför det koloniala centrum och i utkanten av Little India. Hundra meter långt och kanske femtio meter brett, med hundratals bord och kanske tusentals sittplatseroch med ett trettiotal olika matstånd. För kinesisk mat, thailändsk, västerländsk, indisk, vegetarisk, för fiskrätter, för kycklingrätter, för efterrätter, för frukt, för sötsaker och kaffe. Och för öl. Det är inte det minst besökta.

Min öl kostar något mer än trettiofem kronor. 7,30 singaporedollar. Den har en alkoholstyrka på 8,8 procent och flaskan innehåller 65 centiliter. Men detta är ett billigt ställe. Jag sitter i ett hörn. Lokalen är fylld av folk. Många äter. Klockan är över sju. Framför mig sitter en familj. En ung man, en ung hustru, två barn, en syster och en bror. Till honom? Till henne? Eller till båda? Dom trivs tillsammans i alla fall. Skrattar, pratar, puffar på varandra, gör miner. Känner gemenskap. Familjegemenskap.

Bakom dom sitter fyra kinesiska gubbar. Ättlingar till Kung Fu Tse och Lao Tsi med visa pekingneseransikten. Dom dricker öl, dom fyllnar till men dom snackar. Vad snackar dom om? En verkar ha somnat, vilande mot fönstret.

Vid ett bord sitter en ensam man och äter glass. Så går en zombie genom salen. Stor och tung, framåtlutad, staplar som frankensteins moster, ser rakt fram. men ingen lägger märke till honom. Är han full? Strax efter kommer en äldre kvinna. i en lång svart klänning och en stråhatt prydd med röda plastrosor. För att halla hatten på plats har hon bundit en rosa tyllsjal under hakan. Hennes rynkiga kinder är vitpudrade. Varför har hon försökt göra sig så vacker? Hör dom ihop? Denna viktorianskt klädda kinesiska kvinna med skönhetsideal från anno dazumal, och Zombien?

Ett par sitter till vänster om mig. Inte långt från de visa gubbarna, vid fönstret. Dom är över trettio. Kanske trettiofem. Han sitter med ryggen mot mig, men hon är söt, fantastiskt söt. Älsklig. Med glasögon, kortklippt hår och en blommande sommarklänning. Och ett blygt, rart leende. Ett par som inte är gifta, som har passerat den gängse åldern för giftermål. Men som hittat varandra. Och verkar lycklga fär det. Hon verkar lycklig för det i alla fall. Min flaska är halvtom och mitt glas nästan tömt. Jag håller på att bli halvfull och är full av kärlek till mina medmänniskor som förefaller mig vackra, visa, goda.

Här rör sig en servitris också. Eller en värdinna. En tuff kinesisk kvinna. Ganska snygg. Snygga ben och fasta överarmar. Och med ett uttrycksfullt ansikte. Som alla kineser. Hon har ringblommefärgat hår, svart kort kjol och ärmlös tröja. Den stramar över bysten. Hon verkar gilla de visa gubbarna. Skojar, sätter sig med dom och snackar. Gubbarna verkar också kunna snacka för sig. Vad säger hon? Vad svarar dom?

Vid ett annat bord sitter ett ungt par. Kanske bara sexton år. Dom dricker läsk. Ute på sin första träff? Blyga inför varandra, trevande i sina kontaktförsök, glada över de känslor som växer fram inom dom. Och sin spirande sexualitet. Dom håller varandras händer. Så söt hon är. Vilken fin ung man han verkar vara. Vilka fina ungdomar. Jag dricker och betänker den eviga kerleken.

En yngre man leder en äldre mot toaletten. Gubben kan inte gå själv men han ler. Ett lyckligt berusat leende. Det är en av de visa gubbarna. Han som sov. Den yngre leder honom med en naturlig respekt, självklart att han skall hjälpa en gammal man och den äldre tar emot hjälpen som om den vore en självklarhet. Efter ett långt liv. Och massor av erfarenheter. Jag vill dricka mer och fundera över den vördnad för ålder som finns i den kinesiska kulturen. Och kärlek mellan generationer. Men glaset är tomt och likaså fklaskan.

Berusningen jag uppnått avtar. Också min självkänsla och den välvilja jag känt för omvärlden förklingar. Människorna omkring mig angår mig inte längre och deras förhållanden blir likgiltiga för mig. Den alkoholpåverkade euforin ersätts, betalas, med ånger, för att jag återigen fallit för den enkla kick man får av att dricka, och ångest, som kanske har kemiska orsaker, kanske är orsakad av ödslad tid.

Ruset förgår men livet fortgår och folk rör sig i lokalen som tidigare. Men jag reser mig och går.

Och Singapore består. Består av en verklighet i utvecklingens framkant. Med konsumism, kommersialism och kapitalism. Med världens mest koncentrerade shoppingkomplex, storslagna marmorpalats med exklusivt utbud av Rolex, Vuitton, Burbery, Prada och andra lyxmärken. Med priser som gör att man känner sig mycket otillräcklig. Men här finns också Chinatown, Little India med folkliv, marknader, åldriga tempel till exotiska gudar. Och här levs också tradiotionella liv och hyllas traditionella värden.

Av Jan Wiberg 07 feb 2008 11:13