Svensk dömd till 16-års fängelse

Svensken Jeton Kiqina, 27, avtjänar ett 16-årigt fängelsestraff i Kosova, dömd mot sitt nekande för delaktighet i ett mord som han inte begått. Hans dömdes i mars i fjol en farsartad rättegång där alla bevis mot honom "tappades bort" och åklagarens kronvittne medgav att han misshandlats av poliser för att vittna falskt. Nu anklagas UD för rasism av hans anhöriga, som menar att man underlåtit att agera för att få hem honom. Historien undervgräver förtroendet för UD och hela den internationella missionen i Kosova.

Berättelsen om Jeton Kiqina började sommaren 2001, då Jeton valde att resa till Kosova. Jeton kunde knappt något albanska, han hade gått i svensk skola, haft svenska arbetskamrater och spelat fotboll i ett svenskt lag i division 2. Han var därför både glad och lite nervös inför mötet med sin släkt, som han och hans familj hade lämnat när han var liten.

Under besöket deltog Jeton i en bröllopsfest som urartade, Kosova style. Festen våldsgästades nämligen av en utfryst familj, där mannen under kriget valt att arbeta inom den serbiska polisen. Familjen lämnade bröllopet tidigt men hamnade senare i ett bakhåll, där man och fru samt två underåriga pojkar dödades; en underårig flicka överlevde oskadd. Svenskalbanen Jeton, som varken kände till gästerna eller deras historier, fick veta allt detta när han -liksom samltiga andra manliga bröllopsgäster- togs bryskt ut från festen för att lämna ut parafintester till tungt beväpnade poliser.

Men parafintesterna, som också svensk polis använder för att söka krutspår efter ett avfyrat vapen, friade både honom och andra gäster. Jeton var fri att åka hem någon vecka senare, om än omskakad.

Historien dök upp igen två år senare, när han fick höra att internationella åklagare i Kosova rest åtal för mord mot ett tiotal bröllopsgäster, däribland flera av Jetons kusier. Jeton mindes att en del av dem varit med honom på bröllopsfesten och tog kontakt med polisen i Kosova för att vittna. Två internationella poliser skickades hem till Jeton och han fick ge sitt vittnesmål under ed. Poliserna tackade för kaffet, tyckte att vittnesmålet var väldigt viktigt, och lovade att återkomma. Döm därför själv om Jetons förvåning när han får höra senare att kusinerna i Kosova hotades av 200 års fängelse, samt att vare sig han eller hans vittnesmål figurerat under rättegången!

Han överväger situationen länge och beslutar till sist att rätt ska vara rätt: han ska åka ner för att personligen vittna på rättegången. Nu checkar han först med UD här hemma och får grönt ljus. Han talar med kusinernas advokater i Kosova, men också med en svensk advokat i Göteborg och förbereder sig för allt - tror han. När han landat i Prishtina är han inställd på ett snabbt in och ut, ange vittnesmål och flyga hem igen direkt.

Men det blir inte som Jeton hade tänkt. När han kommer till rättegångssalen sätter polisen genast handfängsel på honom. Han och andra närvarande i rättegångssalen, inklusive försvarets advokater, får den chockerande nyheten att han, turisten från Sverige, är själv anklagad av "internationals" för delaktighet i mordet. Jeton får inte höras som vittne i rättegången mot hans kusiner, utan sätts i häkte i avvaktan på en egen rättegång.

Det som händer efteråt är en lika absurd som skrämmande historia. Via sin svenske advokat får Jeton veta att anklagelserna mot honom vilar på ett vittnesmål från en 17-årig kusin som förhörts av internationella poliser. Han ska ha sagt till dem att Jeton ringt och beordrat honom att hålla utkik efter offren, samt att Jeton kört fram vapnen som användes vid mordet. Jeton får dela cell med mördare och våldtäktsmän, får bråka för att ringa hem, hotas till livet av plitar, får stryk av "internationals" som transporterar honom till och från rättegången; det senare intygas av ögonvittnen, däribland också plitar och poliser. Han lovas hela tiden fri lejd hem om han vittnar mot sina kusiner.

I mars 2006, när domen ska falla, känner ändå Jeton ett visst hopp. Rättegången har nämligen tagit en oväntat vändning. Det är inte bara så att flera personer vittnat om att Jeton utsätts för våld. Åklagarens åtal håller också på att krackelera, punkt efter punkt. Åklagarens 17-årige kronvittne har uppgett att Jeton ringt in sina instruktioner, men de tekniska bevisen talar för att hans mobil inte fungerat vid mordtillfället. Han har uppgett att offrens bil beskjutits från tre olika håll med c:a 180 skott men rättens inflygna balistikexpert intygar att bara 27 skott har avfyrats, från ett håll. Till råga på allt har internationella åklagaren meddelat rätten att man "tappat bort" de DNA-prover som hämtats från patronhylsor på mordplatsen; också själva hylsorna har "kommit bort". Parafintesternas resultat, som friade Jeton redan på morddagen, har också "försvunnit" helt oförklarligt.

Jeton får alibi av 61 bröllopsgäster, samt som åklagaren saknar ett trovärdigt motiv. Offret, som deltagit i serbisk polisuniform vid minst 3 massakrer mot civila under kriget, har haft gott om dödsfiender. Det visar sig också att han kort före sin död talat med utredare från Haagtribunalen, d.v.s. att han utgjorde en säkerhetsrisk för den serbiska underrättelsetjänsten. Sist men inte minst intygar ofrrets överlevande dotter, som lever på hemlig ort med ny identitet, att både Jeton och åklagarens huvudvittne deltagit på bröllopet - tvärt emot åklagarens påståenden.

Dråpslaget mot åklagaren kommer dock från det egna kronvittnet, 17-åringen som hela åtalet byggt på. I en avgörande seans bryter han ihop och avslöjar att han tvingats vittna flaskt efter hårresande misshandel från polisen, som bl.a. resulterat i benfarkturer. Han uppger också att han lovats pengar och fri lejd till ett västeuropeiskt om han vittnar flaskt mot sina kusiner. Att han särskilt pekat ut Jeton beror på att denne bor utomlands, inte tänkte man att han någonsin skulle våga återvända. I förvirringen som uppstår försäger sig också en inhemsk polis, som medger inför rätten att han utrett 17-åringen "utanför protokollet". Jeton gratuleras i förväg av sin svenska advokat och får rådet att begära skadestånd för det rättsövergrepp som han utsatts för.

En normal domstol i ett normalt land hade alltså aldrig drömt om att döma Jeton Kiqina som skyldig mot en sådan bakgrund. Men detta är Kosova, där rättsväsendet styrs av "internationals" med uttalad förakt för infödingarnas rättigheter. De är övertygade att Kosova är "ett specialfall" där man får -ja, rentav måste!- nagga rättspraxis i kanten, om man ska få rätsida på infödingarna. Domaren, Vinod Boollell, ökänd som "slaktaren", har dömt många till långa straff i oskäliga domar, som ofta fallit bort efter överklagan. Åklagarna Thomas Hickman och Elisabeth Renie, liksom de internationella polisutredare som preppat 17-åringen att avge sitt falska vittnesmål, har alla ett skamfilat rykte. De har avgjort svenskens skuld i förväg och tänker inte avstyras av petitesser såsom Habeas Corpus och teknisk bevisning. Jeton Kiqina döms därför i mars i fjol 2006 till 16 års fängelse, för delaktighet i mord och ett antal andra brott knytna till mordet. Kusinerna Kiqina et. al. får sålunda sammalagt 218 års fängelse för ett brott som de troligen inte har begått.

Jeton Kiqina avtjänar sitt straff sedan dess. Han har inte kunnat överklaga eftersom han inte har fått domslutet enligt lagen ska det ske senast 14 dagar efter det att rätten meddelat dom. Men hans kusiner har försökt överklaga. Deras ärende har gått upp tre gånger i Högsta Domstolen, för att bli uppskjutet varje gång. De kanske aldrig få komma till skott, eftersom HD nu meddelar att man "inte har kännedom om att ärendet inlämnats över huvud taget".

Fallet med Jeton Kiqina reser många frågetecken om svenska UD:s och den internationella missionens agerande i Kosova. Ta UD, till exempel. Sverige är tredje största biståndsgivaren i Kosova; i ett land som inte existerar i juridisk mening, som styrs av "internationals" och är helt i händerna på utländska biståndsgivare bör UD ha rätt generöst med handlingsutrymme, får man anta. Dessutom har UD i sina årliga rapporter från Kosova pekat ut just rättsväsendet som särskilt ineffektivt och korrupt. Men på UD meddelar man, att man "varken kan eller vill ingripa i ett annat lands rättsväsende". Kanske UD tror att endast infödingarna står för korruptionen i Kosova och att "internationals", alla polisutredare, åklagare och domare, står etiskt och moraliskt upphöjda över alla misstankar. Det är en rätt vanlig uppfattning inom kolonialismen, om man säger så. Inte undra på att Jetons föräldrar och syskon här i Sverige anklagar UD för rasism. De har väldigt svårt att tro att UD hade agerat likadant om Jeton hetat Kalle Svensson.

Vad gäller den internationella missionen i Kosova är frågetecken ännu fler och om möjligt ännu obehagligare. Ty svensken Jeton Kiqina är inte ensam om sitt öde. Lokala medier rapporterar närmast dagligen om skandaler, rättsövergreppp, ekonomisk förskingring och korruption från "internationals" i Kosova. Man skojar i Kosova att när korruptionen är femsiffrig är den inhemsk, när den är sexsiffrig eller högre är det "internationals" som ligger bakom. FN:s egna revisorer från New York har konstaterat detta förhållande på plats vid ett flertal tillfällen, utan att så mycket som en enda "international" har utretts eller dömts för brott. Fallet Kiqina lär knappast öka deras anseende. Den självklara fråga som infinner sig är naturligtvis, vem som övervakar övervakarna i Kosova.

Tyvärr måste svaret idag vara: ingen. De får hålla på. Vilket går väl an ett tag till, tills kosovarerna fått sin utlovade "övervakade självständighet". De är kloka och väljer sina strider, helt enkelt. Men bli inte förvånad om de redan morgonen därpå vänder sig mot sina tilltänkta "övervakare". Man tycker ju att det vore något allvarligt fel på dem om det inte gjorde så.

Av Shqiptar Oseku 30 jan 2008 23:32