Min "kamphund" är inte farlig

Jag ser ner på min hund Ronja, hur hon viftar på svansen och bara vill gå fram och hälsa. Men icke, det är oftast de äldre som gör så, dom har inget annat för sig. Dom som sitter hemma i sina fåtöljer som dom haft i 20-30 år och ser på TV, läser tidningen och hör på radion om alla dessa "kamphundar". Visst jag är medveten om att rasen Amstaff har fått namnet "kamphund" på senare år. Men det är ingen som vet att rasen för flera flera år sedan var till för tjurhetsning, ungefär som en vallhund, fast till tjurar så att säga.

Man märkte att hunden tålde otroligt mycket stryk och inte gav sig. Hunden tyckte rent ut sagt det var lek, lek med blod. Detta började folk utnyttja, genom att sätta hund mot hund och stressa upp dom till kamp. Såklart handlande det om pengar också. Oftast dog den ena hunden.

Det sjukaste idag är att folk även fortsätter med detta. Exempelvis gäng som bråkar med varandra tar till hundarna istället, eller har hundrasen som "status". Okej hundarna kanske tycker det är kul, för det gör dom. Det är som jag nämde tidigare lek. Dom njuter helt enkelt av det. Men hur kul är det efteråt när hunden går därifrån haltandes, kanske har ett halvt öra kvar, blodet rinner ur munnen på hunden, ont i tassen kanske till och med något brutet.

Så hur kan folk sitta hemma, ge blickar, snacka och undvika när det inte är hundens fel oftast. Hunden i sig som egentligen heter "American staffonshire terrier" är en väldigt glad och personlig hund som ofta kallats "nanny dogs". Men självklart finns det undantag, det kan jag stå för. Det finns många undantag, exempelvis folk som avlar på helt fel hundar, folk som slår hundarna som valpar, folk som stressar sina hundar, till och med dom som tränar sina hundar för kamp.

Sen finns det såklart hundar som har bra gener, hamnar i en bra familj, går på hundkuser osv, men även dom kan få något fel och attackera. Men detta händer alla, då menar jag alla hundraser, allt ifrån Golden Retriver, Dalmatiner, Schäfer, Pudel och Amstaff. Att en hund kan få, så att säga, "spel" behöver inte bero på att man gjort fel med/mot hunden, bero på rasen eller att det är medfött. Det kan hända alla hundar. Men självklart så står det ju direkt i tidningar på internet och hörs i radion, ibland till och med på TV, när det geller kamphundar!

Jag har nu tillsammans med min sambo en tik, "Ronja", som är 50 am. Amstaff och 50 am. bulldog på 11 månader. Hon är så otroligt glad och positiv, men är oftast väldigt lugn hemma. Hon älskar att springa runt i snön, hoppa o busa. Hon har aldrig visat aggrivistet mot varken mig, min sambo eller någon annan. Däremot kommer hon gärna och pussar på en i ansiktet.

Nu har vi skaffat en till hund, en hane, "Walle", som är en renrasig "american staffonshire terrier", han är nu 13 veckor och försöker knalla på så fort det går efter "Ronja". Han är DNA-typad med stamtavla, och det är något vi ser framemot, att ställa ut honom. Ska iväg på valpkurs som börjar nu i slutet av januari. Även han kommer nog att bli en väldigt bra hund! Varken jag eller min sambo skulle kunna tänka oss att ha någon annan ras. Visst, dom kräver mycket, som även dom flesta andra hundar, men vi har aldrig och kommer nog aldrig att ångra att vi skaffade denna ras, för dom ger oss så mycket, både glädje, kärlek och bus.

Ett fel som jag personligen stör mig på, och som det till och med finns förbud på, är att folk hur mycket dom än litar på sina hundar låter dom vara lösa! Även det gäller alla raser. Yepp till och med en söt liten chihuahua eller en valp. Det spelar ingen roll, det finns folk som är otroligt hundrädda. Det får man helt enkelt acceptera när man skaffar hund.

Ronja är väldigt, väldigt glad av sig och vill gärna passa på, så fort hon kan, att gå och nosa och hälsa på folk som kommer förbi. Ibland blir det till och med ett hopp med en tass som kommer upp. Jag försöker alltid att se detta i förväg då om jag ser någon komma på håll genom att ta henne närmare mig och se till han hon inte skuttar runt.

Visst skulle jag kunna ta henne åt sidan, kanske till och med sätta henne en bit ifrån, men hur snyggt är det om någon kommer emot en och sen tar man sina hundar åt sidan. Ja då får ju den man möter en uppfattning om att det är en agressiv hund. Så ja tar henne närmare mig och fortsätter traska på.

Om hon skulle försöka hoppa upp och hälsa eller om hon råkar komma för nära en person så brukar jag alltid säga att hon inte är farlig utan bara så himla glad av sig och vill hälsa. Sen frågar jag om det är lungt att hon får hälsa osv. Är det inte okej så fortsätter vi att gå bara. Detta gäller alla hundar, den här med! Man får ta vardagen som den är, med en hund.

Jag vill bara säga det, att endast för att folk har åsikter om vilken ras som helst, så händer det saker med alla hundar, stora som små. Och kom ihåg det att det inte alltid är hundens fel hur den beter sig, om den är olydig, aggresiv eller hoppig, det är oftast hundägarens. Sen kan man ju ha lite koll, om man är hundrädd, och tala om på håll att man är det. För det är ju inte lätt att veta för oss hundägare. Tala om det istället för att döma.

För jag som hundägare dömer själv ingen som är hundrädd, eller någon hund. Det har jag inte rätt till. Jag personligen blir gladare om "du" berättar att "du" är hundrädd så att jag kan vända eller stanna. Då kanske slipper man att få "blickar" när man möter någon när man ska till bilen eller ut med soporna!

Av Zandra Högberg 04 jan 2008 13:00