Jag var aldrig där

Slagen var vid det laget gamla och hade egentligen aldrig gjort riktigt ont, inte på det psykiska vis folk talar om som så förödande; det är inte därför jag är som jag är. Du förstår, du avbröt ditt ansvar; ditt omhändertagande dog ut - ruttna hann du aldrig göra; där fick du en fördel i jämförelse med många andra. Du talade om hur de skadade dig där borta; de visade dig din dödlighet genom att glädjas över sin motsatthet. Jag erbjöd mig att fungera som bödel; det var det enda jag kunde frambringa som tröst - där har vi den expertis ni kan förvänta er av mig. Du viftade bort sådana dumheter, kanske med hopp om något annat - men jag gick därifrån, utan annat att ge.

Barndomens dans ville säga att vi skulle hålla ihop - och ve den som inte trodde på det - vi skulle hålla ihop, törhända för att det var det normala sättet att leva. Just därför kanske jag var tvungen att springa.

Din skrumpna dokumentering, värdelös i sin ickeexistens, har jag noggrant gått igenom - fanns det inte mer att säga? Barnet var snällt, barnet var argt, barnet var komplett galet. Men du skrev aldrig sanningen: Att barnet inte var där.

Du skulle bestå, skrev du dock. "Bestå", en ytterst lustig osanning. Och det tackar vi faktiskt för - där jag är finns ingen plats för dig; här lever vi allena. Här skär vi i pappersfigurer och väntar på något bättre.

Som ett litet onämnbart stycke krävde jag betalt för det mesta: Visst, jag kan diska - för fem kronor. Visst, jag kan klippa ditt hår - för tio kronor. Visst, jag kan ge dig en kram - för tjugo kronor. Kanske visste jag att pengar snart skulle vara min enda trygghet. Troligare är dock att jag ville köpa något roligt, något roligare än det du kunde ge mig - och idag sparar jag för den där borttappade trygghetens skull.

Jag skrev en lapp en gång, ett ilsket litet hopkok avsett att såra, lagd på ett ställe där den inte kunde missas - mitt dåd verkade trots det ha misslyckats då du sade att mitt verk kastats innan det lästs: avsikten hade förståtts. Min irritation över detta lär ha fortgått, och det dröjde åtskilliga år innan jag insåg att lappen måste ha lästs, uppfyllt sitt syfte men sedan skylts över med lögnen att du ingenting fått veta. Men du läste den, inte sant? Du läste den.

Du vägrade låta mig få något jag särskilt ville ha, och jag önskade din nära förestående död - det blev som jag ville; snart försvann du och jag ordnade allt så som jag ville ha det. Detta fortgår än idag; jag har fått som jag ville. Jag har fått som jag ville. Hur kan du inte tro mig?

Straffet skulle komma en dag; oh, du visste kanske vad du talade om. Att du sedan i realiteten inte ville se straffet, det är en annan sak, men straffet skulle dyka upp. Är det inte här ännu, så kommer det. Är det så det går när man aldrig är där?

"Hon var så vacker", sade de. "Hon var så trevlig." "Hon var så snäll." Jag tröstade min väninna när du dog. Mig behövde ingen trösta; vad fanns det att vara ledsen för? Människor dör konstant; däri borde ingen smärta ligga. Och det gör det väl inte direkt heller.

Du gömde dig från en ryss en gång; kanske är detta signifikant, på sitt sätt. Jag har också gömt mig från ryssar. Det är väldans lustigt; situationerna var ack så olika men ändå ack så lika; det var nästan samma typ av skeende. Du bodde i din tyska värld och det gjorde jag med, trots att jag aldrig bevistat landet. Du dansade när ingen var hemma; det gjorde jag med. Du krävde något bättre - och det gör jag med.

Du var DÄR. Jag är… någon annanstans.

Inte heller var jag där då en del av dig var borta medan en annan låg kvar; de övriga skulle besöka dig och "ta farväl" som man så tjusigt säger. Jag stängde dörren och vägrade att befatta mig med hela situationen och nu kommer bland det mänskligaste jag gjort; jag fick för mig att vårt sista möte skulle vara LEVANDE och inte dött; ses vi igen en dag så gör vi det, men innan dess har vi bara varit levande. Låter det fint? Ingalunda - att inte åka dit var ett ypperligt sätt att slippa konfronteras med en jobbig situation; ännu en gång drog jag mig undan. Däri låg mitt lilla uns av mänsklighet.

Jag vet precis hur man gör för att såra; jag är expert. Något måste man kunna, och det är vad jag kan. Jag undrar vilket yrke du skulle ha valt åt mig; du var inte så mycket själv. Du hade väl gillat att jag avlat fram något smått för dig att leka med, men jag har aldrig spelat på det viset. Mitt spel går enbart ut på min överlevnad; den enda människa jag kan leva för är mich, moi, me. Det är ett förbaskat arbete att hålla pli på denna unge, skall du veta. Klart du vet - du misslyckades ju så markant. Men jag misslyckas inte. Jag är expert.

Det kan inte ha funnits några likheter oss emellan; jag är inte som du. Ändå måste jag skriva en avskedsskrift, till någon jag inte kände - och som inte kände mig. Vad kan jag då ha att säga? Tänker på dig gör jag knappt; jag tänker på mig själv och mina påhittade liv. Det är dem jag lever för; du fick mig att andas enkom för att jag skulle kunna vara någon annanstans.

Jag har skapat min egen värld; håll dig utanför. Titta bort och inse hur förlorad du är; jag har inget emot att få dig att gråta ännu en gång. Jag kommer varken att känna ånger eller skam - dessa ords betydelse lärde du mig aldrig. Det enda doktrin du kom med var renlighetens, och nu ser jag ner på dem som går i smuts. Fast jag ser ner på dig också; du var ingen storhet. Vi vet båda vilket budord jag bröt mot ideligen, just det bud jag ogillar mest. Vad har det med mig att göra? Jag står över det. Jag är syndaren som hoppar på Gud och önskar stordåd. Jag är barnet som återuppstod tack vare en ynnest enbart tillägnad mig. Jag är dottern som även var mor och är det än idag. Jag är inte längre vad du kallade mig.

Gå ur min väg och glöm mig. Du fick inte det du ville ha; något som var större än du dödade det. Jag tillhör inte dig, utan min verkliga skapare. Jag tillhör den som gjorde att jag aldrig kunde vara där du ville ha mig. Jag tillhör… nej, du är inte redo för det än.

Jag har redan förskjutit dig; det finns ingenting mer för dig att göra. Jag saknar dig inte, men jag inser ditt värde. Och det var lite större än de borde ha tillåtit, de med makt. Det missade de: Modern som födde barnet ville ha mer att säga till om än modern som SKAPADE barnet. Och det kunde vi inte låta dig komma undan med, inte sant?

Så farväl, farväl - kom aldrig igen; vi kastar ut dig. Jag kommer inte att sluta såra dig.


Detta är det bästa barnet som aldrig var där har kunnat åstadkomma.

Av Scarlett Miryam 04 dec 2007 08:43