Vad gjorde Påven när Hitler mördade judar?

"Den Heliga Stolen" - så benämns Vatikanen och Påvens säte i Rom. Jag har ofta, för att inte säga väldigt ofta, ställt mig frågan hur Hitler och hans hejdukar lyckades förinta elva miljoner människor, kanske fler, utan att Påven, med all sin makt, lade två fingrar emellan? Hur kunde detta ske? Efter att läst Gitta Serenys bok, "Vid avgrunden", berättelsen om kommendanten i Treblinka, Franz Stangl katolik och född i Österrike, tycker jag, att det känns som om jag har en del av svaret.

Citerat direkt ur boken, Vid avgrunden:
"I juli 1942 publicerades den polska exilregeringen i London en detaljerad rapport, baserad på underjordiska källor, om massakern på 700,000 judar efter den tyska invasionen, inklusive uppgifter om gasskåpbilarna i Chelmno. En av ledarna i Judiska Socialistförbundet, Szmul Zygielbojm - som hade kämpat i striderna om Warszawa och flytt från Polen efter det att hans fru och barn hade mördats - vittnade om fasorna i en av BBC:s radiosändningar och bad världen att begrunda den skrämmande och otänkbara förintelsen av ett helt folk". "De brittiska och amerikanska regeringarna" fortsatte han, "måste övertalas att sätta stopp för detta massmord. Ty om vi inte finner vägar att stoppa det kommer vi alla att få axla det moraliska ansvaret för det som händer"

När jag läste detta förstod jag omedelbart, att naturligtvis hade även Sveriges dåvarande regering, fått informationen om uttalandet. Vad som gjordes åt detta, om nu något gjordes, av Per Albin Hansson med anhang, får någon annan hitta svaret på. Det har inte jag lyckats med!

Här nedan följer min teori om vad som orsakade, och tillät Hitlers framfart!

Franz Stangl gifte sig med Theresa i oktober 1935 i Wels. På den här tiden arbetade Franz Stangl vid kriminalpolitiska roteln i staden Wels, i Österrike. Ett land där de flesta var troende katoliker. Tre år senare, 1938, annekterades Österrike till Tyskland. Under denna tid fanns det begynnande nazism i Österrike, men den, precis som kommunismen, ansågs olaglig och Stangl och hans kollegor jagade personer med anknytning till något av de ovanstående. Österrikes inrikesminister, doktor Bayer, var en övertygad nazimotståndare, men på våren 1937, blev han avskedad och nya människor tillsattes på alla poster. Det var dags att få in folk med nazistiska sympatier!

Avdelningen som Franz Stangl arbetade på, flyttades till Gestapos högkvarter i provinshuvudstaden Linz och fick en tysk chef, Georg Prohaska. Bland annat tvingade denne man, Franz Stangl, att skriva på ett papper där han gav upp lojaliteten mot sin religion, katolicismen. För Stangl var det oerhört kränkande handling, men han skrev, till sin frus stora förtvivlan, under dokumentet.

Stangl flyttades med order, från Himmler, till Tiergartenstrasse 4, även kallad T4. Där pågick under många år, i Tredje riket, den hemligaste operationen av dem alla.
Först administreringen av "barmhärtighetsmorden" på Tysklands och Österrikes mentalt och fysiskt handikappade och sedan den "slutliga lösningen" utrotningen av judarna. Hitler hade i första hand skapat den här avdelningen för skötseln av sina privata affärer och post direktställd till honom.

Citat:
"Organisationen stod under ledning av Philip Bouhler, en man som utövade stort inflytande på Hitlers tänkande och agerande och som Gerald Reitlinger beskriver som den mest skugglika figur den nationalsocialistiska hierarkin producerade. Män som Bouhler, Brack, Blankenburg* och några andra, de medicinska celebriteter som lånade sina namn till dessa aktiviteter, i synnerhet psykiatrerna professor Nitsche, Heyde och doktor Mennecke, var så kallade skrivbordsmördare.

* Riksledaren Philip Bouhler, chefen för Führerkansliet, misstänks enligt dödsattesten ha begått självmord i fånglägret Emmerich i Bayern mellan den 18 och 21 maj 1945.
SS-Oberführer Viktor Brack, chef för Führerkansliets Avdelning II, avrättades i Landbergsfängelset 2 juni 1948.
SS-Oberführer Werner Blankenburg, Bracks närmaste man, undgick åtal genom att ändra namn till Bielecke. Han avled i Stuttgart i november 1957.

För att förstå hur dödshjälpsprogrammet kunde genomföras i ett åtminstone i teorin kristet land på 1900-talet är det nödvändigt att närmare undersöka hur det utvecklades. Vi måste också skärskåda en upprörande historia som aldrig har debatterats offentligt och som vilar på privata utsagor och indicier. Dessa indicier har dock oroväckande relevans för om de, vilket jag tror, är att lita på så tycks de bevisa att katolska kyrkan och Vatikanen kände till Hitlers dödshjälpsplaner redan innan programmet genomfördes.

Lothar Gruchmann är samhällsvetare vid Institutet för samtidshistoria i München och han visar i sin omsorgsfullt gjorda analys, Euthanasia and Justice in the Third Reich, att frågan om dödshjälp - tagande av ovärdigt liv - väcktes redan 1933 i samband med regeringens diskussioner om förslag till ändringar i den tyska strafflagen. Vid den här tiden förklarade den katolska kyrkan i Tyskland tveklöst att legalt sanktionerad dödshjälp var oförenlig med den kristna moralen. Två år senare, 1935, avslog riskjustitieministern, doktor Franz Gürtner, det förslag till legalt sanktionerad dödshjälp som framförts av justitiedepartementet i Preussen. Men vi kan ana oss till en kompromiss i avslagets formulering: i hans rapport om lagrådets arbete sägs att rättslig sanktionering av tagandet av ovärdigt liv kan inte komma på fråga men att den nationalsocialistiska staten redan vidtog åtgärder mot denna degeneration i statskroppen, exempelvis i form av lagen om förhindrande av spridning av ärftliga sjukdomar, vilket i praktiken betyder att denna degenerering redan är i avtagande.

Det lagförslag som Gürtner syftade på - tvångssterilisering av alla män och kvinnor som led av ärftliga sjukdomar- diskuterades ursprungligen vid ett kabinettssammanträde den 14 juli 1933, sex dagar före det planerade undertecknandet av konkordatet avtal mellan stat och kyrka, särsk. m. den katolska kyrkanmellan nazistregeringen och den "Heliga Stolen" som hade förhandlats fram av kardinal Pacelli och skrivits under av Påven Pius XI. Vid detta sammanträde opponerade sig den dåvarande vicekanslern Franz von Papen mot förslaget, med motiveringen att den katolska läran förbjöd sterilisering. Han lade fram en kompromiss som gick ut på att sterilisering bara kunde genomföras med patientens samtycke eller, alternativt, att kvarhållande av dessa patienter kunde komma i fråga. Hitler valde emellertid att gå på det ursprungliga lagförslaget, men gick med på att skjuta upp offentliggörandet av lagen till efter undertecknandet av konkordatet." Slut citat

Hur kom det sig att den "Heliga Stolen" var så rädd för Hitler? Enligt boken "Vid avgrunden", av Gitta Sereny var Påven pressad från flera håll. Där fanns kommunismen med ryssarna i spetsen, Italiens diktator Benito Mussolini, mellan 1925-1943, som tack vare kungen, Viktor Emanuel den III, avsatte Mussolini och satte honom i fängelse, tills dess att Hitlers trupper befriade honom och gav honom territorium i norra Italien. Nationalsocialisterna, kommunisterna och fascisterna, ville inte ha några andra gudar bredvid sig. Därför, som jag ser det, tvingades den Heliga stolen, att bibehålla sin försvagade maktposition, gå med på "Dödshjälpsprogrammet" som sedermera utmynnade i "Den slutliga lösningen", massmordet på sju miljoner judar från hela Europa och ytterligare sex miljoner människor. Under hela andra världskriget fanns det människor ur olika religioner och nationaliteter som hjälpte varandra. Katoliker och kristna gömde och hjälpte judar på många sätt. Enligt många böcker som jag läst, skrivna av överlevande från utrotningsläger som Treblinka och Sobibor, var de ukrainska vakterna de värsta i sitt slag. De var blodtörstigare än flertalet av nazisterna. Hur det kommer sig har jag inte hittat något svar på. I krig och kärlek är allt tillåtet, sägs det! Jag håller inte med om det uttalandet, däremot kan jag ärligt säga, att jag har ingen aning om, hur jag hade reagerat, om jag hade tvingats slåss för mitt liv. Om jag hade varit i Franz Stangls kläder hade jag kanske agerat likadant.

Miljoner judar klumpades ihop till en enda grupp. Men de, precis som alla andra människor var unika. De judar som kom från Europas västliga delar, som t.ex. Tyskland, Belgien, Holland, hade sin kultur, och de judar som kom från öst, t.ex. Polen och Ryssland, hade sin. De kunde i många fall inte ens konversera med varandra. Alla människor, oavsett nationalitet gjorde vad de ansåg rätt, för att försvara sin familj och sitt eget liv. Att det fanns och alltid kommer att finnas människor som i hög grad "gillar" att plåga ihjäl sina medmänniskor, är vi, som människor, tvingade att leva med. Det vi däremot kan hoppas på, här skriver jag inte" vara säkra på" är att det inte lyckas för någon, ny Hitler, att ta makten över stora delar av vår värld. För säkra tror jag aldrig vi kan vara. Därför känner jag att det är viktigt att öppet diskutera, religionens makt över människor, diktatorer i världen som påstår att de bara vill ge "sitt" folk tillbaka sina rättigheter. Bakom uttalanden som omsluter "ett folks" rättigheter, finns kanske en dold agenda. För mellan de som brukar och de som missbrukar makt, är gränserna ibland hårfina.


Citaten ovan har jag tagit ur boken: Vid avgrunden, utgiven av Ordfront i pocket 2000, författare Gitta Sereny, 1974.

Jag läste andra upplagan från 1995 och kan varmt rekommendera hennes böcker om man är intresserad av andra världskriget och fasorna som utspelades.

Av Gitta Sereny har tidigare utkommit på svenska:

Fallet Mary Bell, Bonnier Alba 1995
Albert Speer och sanningen, Bonnier Alba 1997
Ohörda rop, Ordfront 1999

Av Ramona Fransson 26 nov 2007 22:23