Varför skynda när man aldrig kommer fram?

Häromdagen var jag ute med min lillebror. Efter en lång promenad satte vi oss ner på en parkbänk och tittade på varandra, utan att säga ett endaste ord. Vi njöt av värmen och av varandras sällskap. Vi njöt av hösten och av höstens färger. Rött, gult och orange. Vi njöt av de nakna träden och skrattade åt tanten vars hatt flugit iväg. Det är lätt att glömma det allra viktigaste när man lever i en värld full av stress. Vi glömmer det där fina, det där självklara. Vi glömmer att bara vara, att andas och ta en dag i taget.

Vad är livet... egentligen? Börjar det redan när vi föds eller är det något som ligger framför oss? Börjar livet när vi får vårt första jobb? När vi stadgar oss eller när vi skaffar barn?

Livet är en resa, det är en sak som är säker. Livet är just nu... idag. Inte igår, och inte för två år sedan. Livet är att hitta pengar i en gammal jacka. Att lukta på blommor och att ligga i sin säng och lyssna till regnet utanför. Livet är att vakna av solstrålar i ögonen. Att finna tröjan som du så gärna vill ha, på rea. Livet är att gunga riktigt högt och att skratta utan någon som helst anledning.

Vi som lever i västvärlden underskattar värdet av att göra ingenting. Vi underskattar värdet av att ströva omkring och att bara vara. Vi slösar bort våra liv som om vi hade ytterligare ett på banken. Allt handlar om stress. Om pengar. Vi behöver hela tiden mer. Vet vi inte att en fattig människa inte är den som är utan pengar utan den som är utan drömmar?

Vi strävar efter en mängd olika saker under hela livsloppet. Vi går i skolan ett antal år och gör under den tiden allt i vår makt för att nå de betyg vi vill ha, och behöver, för att komma in på den utbildning vi önskar. Vi stannar uppe hela natten för att plugga till diverse prov och skriva långa uppsatser. Efter att ha fått vår utbildning vill vi ha ett jobb. Ett jobb med hög status. Status innebär makt. Makt och pengar. Hela tiden strävar vi efter någonting.

Vi lever inte idag - vi gör förberedelser för att leva imorgon. Vi tänker för mycket och känner alldeles för lite.
Jag undrar varför vi skyndar oss fram, om vi ändå inte vet vart vi ska. Vi vet inte vart vi ska och inte heller när vi kommer fram. Varför inte bara ta vara på sitt liv; dansa som om ingen såg oss; älska som om vi aldrig hade blivit sårade tidigare; sjunga som om ingen kunde höra oss; leva som om himlen fanns på jorden. Livet går faktiskt inte i repris. Livet är nu...idag!

Av Nadina Nakic 04 nov 2007 21:39