Att ringa eller inte ringa, det är frågan

Illustration: Pia de Veen www.piadeveen.com

Det är förvirrande tider. För inte alls så länge sedan visste män och kvinnor precis hur saker och ting skulle gå till och reglerna som de följde fungerade ganska bra, åtminstone när det kom till uppvaktning. Nu är det ju så att ingenting varar för evigt och en dag var det dags för alla män och kvinnor att gå vidare, att utvecklas. Det hela kulminerade med att behåar brändes på bål och den kvinnliga sexualiteten och njutningen var ett faktum. När männen förstod att kvinnorna faktiskt njöt av att ha sex och inte bara ställde upp för deras skull, förändrades förutsättningarna för uppvaktningen och sedan dess har ingenting varit sig likt igen.

Först var alla glada som små barn på julafton, allt var tillåtet och de gamla reglerna var äntligen utplånade. Kvinnor tog för sig av sin nya frihet och männen kunde äntligen luta sig tillbaka och njuta för en gångs skull. Alla var jämlika och nu var allt som det skulle. Men var det verkligen det?

Jag tycker mig märka en viss förvirring när det kommer till dagens uppvaktningsregler. Frågan om vem som ska ringa vem, när och varför, är för mig inte besvarad. Vi vet att det finns regler, vi vet bara inte vilka regler som gäller just nu. Om en kvinna ringer, har hon då lämnat bort sin makt? Om en kvinna tar första steget, kommer hon någonsin få veta om mannen verkligen och innerligt ville ha henne från första början. Om en kvinna ringer har hon då förstört möjligheten till att bli uppvaktad?

Att ringa eller inte ringa, det är frågan. Som alltid när jag ställer en fråga till mig själv inser jag att det finns andra och kanske ännu mer intressanta frågor som man bör ställa innan man förstår svaret på grundfrågan.

Vad är syftet med att ringa? I de flesta fall utgår jag ifrån att man vill ha kontakt med personen som man överväger att ringa till, det kan säkert finnas andra anledningar också, men de motiven får jag skriva om en annan gång. Vad kan man vinna genom att söka kontakt och kanske ännu viktigare, vad kan man förlora? Att svara på frågan om vad man kan vinna tycks enkelt, man får kontakt med en person som man är intresserad av. Om man spontant svarar på frågan om vad man har att förlora kommer man sannolikt att använda ord som rädsla och avvisande, men paradoxalt nog tror jag att svaret på de båda frågorna många gånger är detsamma. Vi är kanske inte rädda för att bli avvisade, vi kanske är rädda för att inte bli avvisade. Vi kanske är rädda för att ännu en gång finna oss själva stå sårbara och oskyddade inför kärleken och en annan person. Har det gått så långt att vi numera är rädda för att få kontakt med någon som vi är intresserade av?

Att ringa handlar plötsligt inte längre om att lyfta luren och slå ett nummer. Att ringa kan leda till en träff. En träff kan leda till flera träffar, flera träffar kan leda till att känslor utvecklas, känslor kan leda till sårbarhet och sårbarhet har en tendens att leda till smärta och sorg.

Det är tydligt att vi behöver nya regler. Vi behöver uppvisa mod och vi behöver förstå att för att vinna måste man våga. Allt handlar om vad man faktiskt vill ha och vad man är redo för. Att visa mod kan visserligen vara att ringa, men det kan vara precis lika djärvt att vänta. Att leva i ovisshet är skrämmande och de som vågar låta frön gro är modiga.

Jag har bestämt mig för att testa att inte ringa, jag vill ju trots allt bli uppvaktad. Jag vill bli uppringd av en modig man som vet vad han håller på med och som är redo för att göra sig sårbar, en 2000-tals Prins helt enkelt. Jag sållar mina agnar från vetet genom att inte ringa och jag väntar på min Prins. Jag njuter av spänningen och känslan av fjärilar som flaxar till i magen varje gång telefonen tänds upp och börjar kvittra och jag vet att dagen då han slår mitt nummer är dagen då mitt nästa äventyr börjar.

Av Jenni Berndtson 02 nov 2007 16:27