Från ett helvete där vi alla hamnar

Recension av Anna Bäséns bok "Vem ska ta hand om mamma?" Wahlström & Widstrand 2004

Från ett helvete där vi alla hamnar, det är ungefär därifrån Anna Bäsén rapporterar. En plats där människor i praktiken inte har rätt till någonting och inte heller orkar ställa krav. En plats där omtanke och kärlek borde vara ledorden, och också är det på pappret, men som i praktiken byts ut mot effektivisering och besparing. En plats som många gånger är insynsskyddad och där människor kan utsättas för grova övergrepp utan att någon reagerar. Och detta är ett helvete där vi alla hamnar, när vi blir gamla och inte klarar oss själva längre. Det är om den svenska äldrevården vi pratar.

Anna Bäsén, journalisten och undersköterskan med en demenssjuk mamma, bestämmer sig för att under sommaren 2003 ta tempen på den svenska äldrevården. Hon tar anställning på två äldreboenden, en geriatrisk klinik samt inom hemsjukvården, utan att avslöja sitt egentliga motiv. Hon får direkt inblick i det praktiska arbetet och vardagsrutinerna. Resultatet av vad hon observerar är boken "Vem ska ta hand om mamma?", en wallraff-historia som inte drar sig för att rada upp brist efter brist för läsaren. Och det blir många brister, läsaren närmast översköljs av avföring, rättslöshet, fastspänningar, våld och tristess. Mot slutet känner jag mig mätt på eländesförklaringar och det känns som att halva boken hade varit nog.

Vad Bäsén genomgående observerar är en ignorans för de äldres behov och vilja, för deras integritet och rättigheter. Ofta finns det fina målbeskrivningar inom kommunerna och de privata vårdgivarna, men i praktiken gäller det bara att spara pengar. Hon konstaterar att äldrevården beskrivs utifrån målen, inte utifrån verkligheten. Det handlar om att de som inte kan eller orkar protestera får lägga sig klockan fem på kvällen för att personalen ska hinna få alla gamlingar i säng. Och att några av dem måste ligga kvar i sängen till efter klockan tolv dagen därpå för att personalen inte hinner med att ta upp dem tidigare. Några än mindre lyckligt lottade får inte komma upp ur sängen alls under dagen eftersom personalen även måste hinna med att städa och laga mat.

Dementa åldringar som virrar omkring i korridorerna utan sysselsättning spänns fast i sin säng eller sin rullstol för att personalen inte har tid att hålla reda på dem. Andra ges så mycket lugnande medicin för att de ska bli lättare att kontrollera att de inte kan göra något annat än att sitta på en stol med uttryckslösa ansikten. Men, poängterar hon, de är ju inte heller lyckliga om de virrar omkring i korridorerna insmetade med bajs som personalen inte hinner tvätta bort.

En ständigt minskande budget får dramatiska konsekvenser. Indragen fotvård kan leda till att hela ben måste amputeras. Förbud mot att köpa in yoghurt och kvällsfika gör att de gamla inte får i sig tillräckligt med näring. Faktum är enligt Bäsén att var tredje åldring på de olika typerna av hem är undernärda och många av dem dör av svält varje år. Och även om pengar till mat finns, är det inte säkert att personalen har tid att mata de gamla som är i behov av detta i tillräcklig utsträckning. Att människor svälter i Sverige, på 2000-talet, trodde väl ingen av oss var möjligt?

Bäsén belyser den dubbla problematiken med dagens äldrevård. Det är inte bara de äldre som blir lidande och far illa, utan även personalen är i farozonen då de tvingas utföra allt fler tunga lyft ensamma och ständigt arbeta på gränsen till utbrändhet. Att vårda är något som måste ta tid, menar Bäsén, samtidigt som hon konstaterar att tid är pengar och pengar är vad både de privata och kommunala rörelserna försöker spara. Samtidigt ser hon inte situationen som helt hopplös, då hon framhåller att det faktiskt finns exempel på bra äldreboenden där både de gamla och personalen trivs. Vem som hamnar var, skriver hon, på bra eller dåliga vårdinrättningar, är dock ett lotteri. I praktiken ett lotteri på liv eller död.

Bäséns wallraffande under sommaren 2003 leder förutom boken fram till att hon gör en Lex Sarah-anmälan om vanvård mot en av sina arbetsgivare äldrevårdens motsvarighet till sjukvårdens Lex Maria. Hon konstaterar krasst att den först försöks tystas ner av chefen och att det tre månader efter att den väl har gått igenom inte kan noteras någon märkbar förbättring på äldreboendet. I det tysta fortgår vanvården och gamla människor får fortsätta att dö i ensamhet, medan personalen har fullt upp med att skura golv och koka kaffe till hemmets övriga boende. "Vem ska ta hand om mamma?" ger en dyster bild av en äldrevård på väg utför, trovärdigt berättad av en skicklig journalist, men med en viss uttråkningsvarning mot slutet.

Av Patrik Pettersson 15 okt 2007 22:32