Film: "Bluffen" - genuint Hallströmskt igen

Betyg: VG
Titel: Bluffen
Genre: Drama
Regi: Lasse Hallström
Medverkande: Richard Gere, Alfred Molina, Marcia Gay Harden, Hope Davis, Julie Delpy, Eli Wallach m fl
Speltid: 1 tim 56 min
Premiär: 12 oktober

Lasse Hallströms flytt till USA och Hollywoodfabriken efter "Mitt liv som hund", som nominerades till två Oscar och fick en Guldbagge för bästa film, 1985 har efter "Gilbert Grape", 1993 snarare suddat ut än strukit under den Hallströmska blicken på människan som hans tidigare filmer hade gemensamt och som gjorde dem lågmält sevärda. I "Bluffen" är den genuint Hallströmska blicken tillbaka - den som visar att han trots allt är en regissör att räkna med.

Det som varit mest märkligt under Hallströms år i Hollywood är att han, som i sina tidigaste filmer från 70-talet och tidigt 80-tal visade sig vara en sån fenomenal personinstruktör, helt tappat den förmågan i sitt nya hemland, trots att han så gott som alltid haft tillgång till de stora skådespelarstjärnorna i USA. Det var som om han - den lågmält humoristiske regissören med blick för vardagens små detaljer och dess dramatik - försvann, eller åtminstone trängdes undan för en mer traditionell filmhantverkare utan egen röst och därmed svår att urskilja i mängden. Men den här gången har Hallström skärpt den gamla blicken och då smälter manus, skådespelarval - lysande insatser av parhästarna Richard Gere och Alfred Molina - och hans regi ihop till en filmmagisk stund av hög klass.

Historien i sig, som delvis bygger på en sann berättelse, är så osannolikt fantastiskt att den bara kan rymma korn av verklighet. För vem skulle komma på tanken att som författaren Clifford Irving fabricera den folkskygge miljardären Howard Hughes självbiografi, när det egna författandet allt mer började likna ett rejält fiasko? Irving - övertygande spelad av Richard Gere - visar sig vara en lögnare i världsklass och hans manipulativa gåvor övertygar både hans nära och kära , förlaget och media om att Hughes som inte öppnat näbben sen 1958 bestämt sig för att låta denne okände författare skriva hans självbiografi 1971.

Det blir en hissnande färd in i lögnens förvirrade universum, där den första lögnen leder till nästa i ett allt mer accelererande tempo, där Irving snart tappar kontrollen. I stället för att ge upp, göra en pudel och krypa till korset innan det är för sent, väljer han att gå allt längre in i lögnen, där den till slut skapar en ny sorts verklighet i hans allt mer förvridna psyke. I filmen passerar intressanta trådar, som för rakt in i storpolitiken och turerna kring Watergateskandalen, vilket ger en vink om det sprängstoff som Hughes livsberättelse bar på. I "Bluffen" fungerar den kopplingen mest som en het krydda i en film, som inte har ett politiskt ärende, utan snarare vill berätta en fantastisk historia om vad en människa är kapabel till. Och filmen lyckas i sitt uppsåt: "Bluffen" är en fascinerande och underhållande film på en och samma gång, där Richard Gere spelar bättre och muntrare än på länge och det mycket tack vare Alfred Molina - gestaltar Irvings vän och medbrottsling Dick Suskind - som lyhört och följsamt följer sin galne vän i spåren. Gere och Molina blir i Hallströms regi ett riktigt dreamteam: roliga, bisarra, storslagna och samtidigt väldigt vilsna och små. Det är inget mindre än skådespeleri på hög nivå.

Av Monika Wehlin 10 okt 2007 22:12