Att vara blind, kanske.

Och det är en spegling av mitt sinne. Tiden som gått reflekteras enbart i vårarna, somrarna jag flyter igenom, årstiderna som passerar. Annars är det stiltje, inte ruta ett, men kanske tre, eller fyra. Aldrig har jag sprungit så fort, och aldrig har jag rört mig så långsamt. Demonerna sitter på fönsterbläcket och knackar på rutan, huttrar i kylan, rister och skakar. Och jag öppnar, dom får kräla omkring här inne, på mitt golv, runt, genom mina väggar får dom följa mig fram, dom får ligga bredvid mig i sängen och fastna på min tunga när jag äter. Dom hörs, det susar och har sig. Aldrig har jag varit så medveten, aldrig har jag varit så blind.

Av Cim Efraimsson 02 okt 2007 14:30