Skolan såg bara det jag INTE kunde

Del 3 av 3 om skolan

*Del 1: "Plikt att gå till helvetet" publicerad 070815
*Del 2: "Mer varierad idrott i skolan" publicerad 070830

I augusti 2001 påbörjade jag min gymnasieutbildning, och jag hade - till min stora lycka - kommit in på mitt förstahandsval; det specialutformade Media- och Kommunikationsprogrammet på en av landets, till elevantalet sett, största gymnasieskolor.

Jag har alltid älskat att skriva, och det var först och främst därför jag sökte just det programmet, men under andra året insåg jag att man faktiskt kunde ha skrivandet som arbete - att bli journalist, och det var väl först då tankarna på det yrket vaknade till liv på riktigt, och jag satsade verkligen. Mina betyg när jag gick ut gymnasiet i juni 2005 var absolut inte lysande - förutom i de ämnen som jag verkligen gillade, det vill säga "skrivämnena", och till min oerhörda förvåning fick jag MVG i en av text-kurserna.

Efter insikten om journalistyrket under gymnasiet blev det naturligt att söka någon journalistutbildning efter studenten, och jag sökte ett femtal journalistlinjer på lika många skolor. Jag kom så pass långt att jag kom till testhelg på två av skolorna och just de skolor jag helst ville till redan när jag sökte. På den ena skolan blev jag inte antagen, men det blev jag på folkhögskolas "X":s journalistlinje, och naturligtvis tackade jag "ja"! Jag ska väl erkänna att jag hade hoppats lite mer på den andra skolan, men jag blev ju ändå inte besviken.

I slutet av juli 2005 flyttade jag de drygt 65 milen, och eftersom det var drygt en månad innan skolan skulle börja så hann jag lära känna - och älska! - orten jag hamnade på! Det var verkligen som att komma hem. Mitt första intryck då under testhelgen var väl inte det bästa, men jag insåg att man inte alltid ska gå efter första intrycket.

I augusti började då skolan, och jag trivdes riktigt bra; jag kände verkligen att jag hamnat rätt! Trots detta måste jag erkänna att första månaderna var lite tråkiga. Naturligtvis gladde jag mig över att ha kommit in på journalistlinjen, men samtidigt var första tiden en enda stor repetition av sådan jag lärde mig redan under första året på gymnasiet, och sedan tagit för givet. Det blev lite dagisnivå över det hela när man skulle lära sig skriva rubriker, ingresser och allt. Jag hade ju redan kunnat det i fyra år! Men det visades inte någon hänsyn till bland lärarna - trots att de visste att jag gått just Media- och Kommunikation - utan jag fick sitta där och försöka låtsas vara nybörjare som inte kunde någonting om så’nt där! Jag ville ju absolut inte bli "särbehandlad" "på grund av" att jag redan kunde, men... de kunde ha visat mer hänsyn till det.

I februari 2006 var det dags för en fyra veckor lång praktik, men veckan innan var det en studieresa med olika besök i Stockholm, och mina klasskompisar planerade glatt olika tillställningar de skulle gå på av eget intresse. För dem kom studiebesöken i andra hand - besöken som resan var ägnad för, och detta ansåg jag var fel eftersom besöken borde gå i första hand och de privata nöjena i andra hand. Dessutom skedde ju resan under skoltid där studier borde gå i första hand. Jag följde inte med på grund av den oorganiserade resan.

Veckan efter började då den fyra veckor långa praktiken, och inte eller då var jag med. Huvudsyftet var ju att få jobba på någon tidning, och de två lokalredaktionerna här var redan upptagna sedan länge. Och än en gång satte pengarna stopp då jag inte skulle ha råd att söka mig någon annanstans, och därmed tvingas betala dubbla hyror.

Det blev studieuppehåll för min del, och tanken om att jag skulle börja om i augusti 2006. Eftersom min lärare även tyckte att jag hade "dålig social kompetens" fick jag ett tjugotal uppgifter där jag skulle ringa runt till myndigheter, affärer också vidare för att "träna mig prata med folk". Jag gjorde naturligtvis uppgifterna, men sedan blev det liksom inte mer av det. Jag vet inte ens om min lärare kollade igenom pappren jag gav tillbaka. Vad jag nu i efterhand ställer mig mycket frågande till är det faktum att jag - eftersom min lärare föreslog studieuppehåll - inte fick komma tillbaka till skolan när mina klasskompisar kom tillbaka efter sina praktiker. Min lärare som tyckte jag borde bli mer social. Hur hade hon tänkt att jag skulle bli det när jag inte fick komma tillbaka och träffa folk!? Det var ju del i skolan som var mina kontakter här. Någon utanför skolvärlden hade jag ju inte direkt lärt känna. Så när mina klasskompisar kom tillbaka och fortsatte undervisningen gick jag fortfarande hemma. Utan någon riktigt kontakt med folk, och av det ökar verkligen inte ens sociala sida! Snarare tvärtom.

Från början verkade det klart att jag skulle få börja om i augusti 2006 igen; min lärare pratade om hur det skulle bli, om att jag skulle få nya bekantskaper i och med de nya klasskompisarna också vidare. Dagen före midsommarafton kom dråpslaget. Jag träffade då min lärare tillsammans med skolans kurator, och min lärare hade helt bytt uppfattning. Bara på någon vecka. Jag skulle inte få börja om! Min lärare påtalade återigen på den sociala biten. Hon sa det inte rakt ut, men det märktes att hon verkligen inte ville ha tillbaka mig som elev i augusti. Min lärare hade även pratat med rektorn, och genom min lärares påverkan och vad min lärare sa om mig gick rektorn på min lärares linje, och menade på att jag skulle göra något annat i höst. Rektorn gjorde sig inte ens besväret !? att träffa mig och bilda sig en egen uppfattning om mig!

I slutet av förra året tog jag kontakt med skolans kurator efter att ha fått ett förslag från en bekant; att hoppa in i journalistklassen efter jullovet eftersom det var vårterminen jag missade. Det blev totalstop. Inte den här gången sades det eller rakt ut, men det märktes att förklaringen inte var någon egentlig förklaring till att jag inte skulle få börja igen, utan snarare undanflykter för att slippa mig som elev; kuratorn kom med det ena argumentet efter det andra "varför det inte vore bra att låta mig börja om igen", och... ja... Det var rena undanflykterna.

I månadsskiftet juli/augusti förra året skrev jag ett varsitt brev till dels Skolverket, dels Studieförbundet vuxenskolan och berättade om detta bemötande. Från Skolverket fick jag svaret att folkhögskolorna inte är deras ansvarsområde, och det accepterar jag. Jag var inte helt säker när jag skickade breven på vilken myndighet som hade ansvaret eller, och skrev därför till båda två. Från Studieförbundet vuxenskolans sida har jag inte hört något… I april skrev jag till skolministern. Jag fick höra av min lärare att jag måste lära mig vart jag ska vända mig i olika frågor. Om hon bara visste hur väl jag vet var jag ska vända mig.

Jag skrev inte breven för att få medlidande - det är jag inte ute efter - och jag skrev inte eller till skolministern i det syftet att han skulle tycka synd om mig. Inte eller den här artikeln skriver jag för att få medlidande. Jag vill berätta om en skolans behandling mot en elev. Jag är inte rädd att berätta sanningen, och det gör jag. Jag har berättat sanningen för de som frågat. Jag har sagt att de inte ville ha kvar mig. En bekant som jag berättade för liknade behandlingen med att bli avskedad från jobbet: Man kommer dit på morgonen och tror att allt är vanligt, men när man går hem är man arbetslös.

Jag har alltid trott att skolan ska stötta elever att bli starkare; både utvecklas som människor, och att lära sig saker i mitt fall tydligen social kompetens som man inte behärskar. Efter det här har jag insett att vissa skolor istället för att ta - vad jag trodde var - sitt ansvar "kastar ut" eleverna.

Efter nio år av mobbning grundskolan lärde jag mig i gymnasiet att tro på mig själv; jag blev starkare som människa, och jag lärde mig att säga ifrån till sådant jag upplevde som orätt. Efter behandlingen här på folkhögskolan "X", är jag dock inte lika säker på mig själv längre, och jag vet inte längre vad jag vill i framtiden. Det finns kurser jag skulle vilja läsa, men jag "vågar" inte längre… I skolan passar jag ju tydligen inte…Jag är idag inte ledsen att jag inte fick komma tillbaka i augusti förra året. Hade jag fått det hade jag måst börja om från början med rubrik- och ingresskrivande igen. Och jag hade kommit tillbaka till en skola där de bara vill ha de perfekta - de som redan kan precis allt; de som inte har några fel eller brister. De som inte har någon svaghet som skolans personal kan tvingas bemöta, ta hand om och styrka.

Vad jag är ledsen över är att jag blivit behandlad som jag blev. Att gå från att vara en MVG-elev i just journalistämnena och sedan hamna här där bara ens fel och brister belyses - aldrig de man var bra på.

Av Maria Sågå 23 sep 2007 22:04