Under manslukerskans kappa

Två år före döden gick August till angrepp mot tre institutioner inom svenskt kulturliv:
1. Gullegrisen Verner von Heidenstam som konverterat från livsbejakande romantiker till reaktionär nationalpropagandist.
2. Charlatanen Sven Hedinsom upptäckte tredje världen i sann kolonialanda och senare i livet skulle komma att sympatisera med Hitler och nationalsocialismen.
3. Fredrik Böök vars recensioner i Svenska Dagbladet hämmade svensk skönlitteratur för årtionden framåt.

Nämnda herrar ägnade sig åt kungadyrkan och beivrade ett starkt försvar på bekostnad av sociala reformer. De ville smälla budgetpengar på F-båten, ett stridsfartyg som skulle skydda svenska gränsen åt öster och trissa oss in i de internationella konflikter som föregick första världskriget.

När Hedin, påhejad av bland andra major Gabriel Hedengren och kung Gustav V, skrev propagandaskriften ”Ett varningsord” svarade August med sju artiklar publicerade utan arvode i Social-Demokraten och Afton-Tidningen. Trots att pansarbåten slutligen byggdes, döptes till Sverige och sjösattes hade motståndet skrämt Gustav V så pass att han utropade neutralitet. Man skulle kunna säga att August och hans meningsfränder räddade oss undan världskriget.

Någon hjälte var han nu inte, snarare en väl sammansatt människa som genom ett lynnigt temperament manipulerade, kovände, jämkade och drog isär för att om möjligt sätta eld på hela detta usla näste.

Han var en jävla man som kunde göra många konster och det fanns inte ett ämne som undgick honom. Utifrån ett strikt vetenskapligt intresse och i sann naturalistisk anda studerade han avvikande sexuella beteenden. Dåtidens läkevetenskap klassade homosexualitet som sjukdom. August var överens med läkarkåren, men blev allt mer besatt av ”perversionerna”.

Homofobin, hans feminina person och nojan att inte räcka till som man – han släpade med en läkare till en bordell där han låg med flera horor medan läkaren dokumenterade hans potens – gör honom knappast till bög eller ens bisexuell. Men kanske att han under perioder i livet undertryckte en skambelagd längtan efter att gå i säng med en annan man, bara för att få uppleva det förbjudna.

Den 16 september 1901 antecknade han i Ockulta dagboken att han ”alltid haft en fasa för kontakter med mitt eget kön”. Året dessförinnan misstänktes kompisen Geijerstam ha ”orena begär”. En annan polare, Adolf Paul, utsattes för liknande anklagelser. Båda red på vänskapen med August och August var av samma skrot och korn, han använde Adolf som springschas och utnyttjade Geijerstams kontakter med Gernandts, ett förlag som gav ut Augusts manuskript när Bonniers fegat ur.

Relationen med Albert Bonnier var skör efter åtalet mot ”Giftas”. Alberts son Karl Otto blev medlare mellan Albert och August. Nietzsche och August brevväxlade i slutet av 1880-talet alldeles innan Nietzsche spärrades in på hospital. Äldste brodern, Axel Strindberg, stod vid Augusts sida genom de flesta stormar liksom dansken Georg Brandes och socialdemokraten Hjalmar Söderberg. Men journalisten Emil Kléen var August närmast. De träffades flitigt under åren i Skåne och när Emil den 11 november 1898 togs in på Lunds lasarett, svårt sjuk i struptuberkulos, satt August vid hans sida och läste för honom ur Jobs bok och H C Andersens sagor. Emil dog 09.00 på morgonen den 10 december och August grät öppet och otröstligt.

En annan polare från Lund hette Waldemar Bülow. Denne var redaktör för Folkets Tidning och skulle senare förlägga Falstaff Fakirs verk. Han bodde på Skomakargatan 6 där August inhystes under ett par veckor i början av 1897. Waldemar flyttade senare till skånska Bjärred och fick en gata uppkallad efter sig.

Även botanikern Bengt Lidforrs hade lundablod, men August och Bengt lärde känna varandra redan i Berlin och enligt myten gav August bort Dagny Juel och en handfull kondomer åt Bengt.

Karl Staaf skulle bli liberal statsminister och var precis som brodern Per kamrat till August. Polske författaren Stanislaw ”Popoffski” dyrkade August, men vänskapen bröts tvärt när Stanislaw började ställa sig in hos Dagny. August, som smutskastat Stanislaw och Dagny, inbillade sig att Stanislaw var ute för att mörda honom som hämnd.

Teaterdirektören Falck gick också från vän till fiende, precis som Verner von Heidenstam. August svängde som en pendel, kände inget förtroende, ville hålla ryggen fri, reagerade bakut på minsta förolämpning, var långsint in i döden.

När han bodde i Blå Tornet lät han fru Falkner, Fannys mor, ta emot alla telefonsamtal. Vid sidan om telefonen satt en lista på fiender. Fanns personen med på listan kopplade fru Falkner inte samtalet vidare. Listan byttes ut med jämna mellanrum.

Han bjöd in sina Beethovengubbar till musikkvällar. Det var brorsan Axel, Richard Bergh, Carl Larsson, Karl Nordström, Anders Zorn, Albert Engström, Hjalmar Öhrwall, professor Vilhelm Carlheim-Gyllensköld och Nils Andersson från Lund. De träffades hemma hos August, först på Banérgatan 31 och senare på Karlavägen 40 i Röda Huset. Flera av gubbarna gick dock förlorade efter publiceringen av Svarta Fanor där ”ateisterna” och ”materialisterna” skoningslöst hängs ut.

Unge socialisten Fredrik Ström livade upp stämningen de sista åren och journalisten Gustaf Uddgren, som rapporterat en hel del från Intima Teatern i tidskriften Ridå, var en direktlinje ut i verkligheten. Visserligen hade August misstänkt Gustaf för att i smyg försöka ta över teatern, men 1911 gav han lov åt Gustaf att i par med dennes hustru Anna Hofmann Uddgren föreviga Fröken Julie och Fadren som stumfilm. Filmerna hade premiär i januari och mars 1912.

Den enda kvinna som stod honom nära i Lund var hushållerskan Elna. Hon var en ”klok gumma” som han blev bekant med hos Waldemar Bülow och som skulle pyssla om honom tills han återvände till Stockholm. Elna kallade honom Far Strindberg, lagade hans frukost bortsett från kaffet som han kokade själv och bjöd på fårfiol, kräftor och isterband som smältes med timjan, äpplen och lök. De kunde tala om det mesta och när August bad om sitt älskade skånska grovbröd bredde hon fläskflott på brödet.

Erotikprofetissan och feministen Ellen Key njöt Augusts sällskap. De hade många roliga och givande stunder tillsammans. Men efter Svarta Fanor och parodin på Ellen Hanna Paj i boken skydde hon August som pesten.

I ett brev 1868 skriver han: ”Jag beklagar djupt kvinnornas betryckta ställning, som ej tillåter dem sysselsätta sig med livets högre intressen och sanningens sökande.”

I förordet till Giftas kräver han rösträtt åt kvinnan. Att feministerna skulle göra slag med kyrkan och Oscar II och reagera negativt mot Giftas var han inte beredd på. Han tog väldigt illa vid sig. Dessförinnan och under flera år tillsammans med Siri von Essen verkade han öppen i könsdebatten, hade strävat efter jämlikhet i äktenskapet och sökt samarbete, i den mån han ville samarbeta konstnärligt, med flera kvinnor, hustrun inräknad.

Trots ett allt mer oresonligt hämndbegär mot feministerna och en av dess manliga talesmän, Henrik Ibsen ”Satans största profet som inte tålde blommor, barn och musik”, hade han självbevarelsedrift nog att betrakta sin långsinthet på distans och be om ursäkt, eller i varje fall förklara sig, i Inferno:

”Det var för tio år sedan, mitt under min litterära banas stormigaste skede när jag rasade mot kvinnorörelsen, vilken alla i Skandinavien stödde, jag ensam undantagen. Jag lät mig ryckas med av stridens hetta och överskred gränserna för det passande så långt att mina landsmän trodde jag var galen.”

Gamla igengrodda idéer om kvinnans renhet pockade på från och till; hon skulle vara oskuldsfull och obesudlad i enlighet med Bibelns och doktor Kapffs läror. När han förälskade sig i engelskan Lecaine kallade han henne ”den sköna synderskan”. Han ville ”under hennes varma, vackra yllekappa såsom i en moders sköte”, men ”hon slukade män” och var alltså besudlad och opålitlig. Kvinnan skulle ha försonerskans roll och tredje hustrun Harriet Bosse sändes till August för att medla mellan honom och världen. Harriet bågnade förstås under den delikata uppgiften.

Av Stefan Whilde 22 sep 2007 07:59