Min fågel reser hem

som det bleka skikt av
meja
lättande om fjäderdunen

Tydlighet, här
Klarhet, där

Ändå, vagt försvinnande
mot en gåta
- den, vi aldrig löst

Blodet har en silkesfärg
lent
och spränger
fågelhjärtat

små slag
blå oktaver

Fågelsång försluten, sparad
undanlagd
i purpurask;

krökta fötter om en
himmelsfärd
dit halsen redan sträckts

Lyfter, här
Landar, där

Lugn är näbbens linje
smalnad;

se slutets sträck i vackert
skrivna ögonlock

Nej, aldrig mer och inte
närmare

blir
fågelvägen till Adjö



© Isabella Mendrix

Av Isabella Mendrix 29 jul 2007 00:15