Framtiden finns i Skurup et Sverige

Jag tänker på den ryske författaren Vladimir Sorokin, han som inte darrar inför tanken på groteska stilbrott. Första gången jag läste ”Blått fett” sjöng jag arior över det mod och den nonchalanta lekfullhet Sorokin tog till för att berätta en makaber historia. Det här var ett experiment som fungerade in i märgen.

Nu är det inte alltid som jakten på en ny stil, ett magiskt språk eller en udda form gagnar berättelsen. Ibland blir det åt helvete fel, platt fall och raka vägen till utvisningsbåset. Men modet att våga pröva vingarna räcker för en guldstjärna.

Jag har följt Skurups skrivarlinjes årliga antologi sedan 90-talet och för det mesta varit positivt inställd. I årets ”Insulae” trängs tjugo förhoppningsfulla skribenter under samma tak, alla väl medvetna om att huset när som helst kan rasa anspelning på antologins titel. Och som vanligt experimenteras det friskt, stilar möts, krockar, omstöps och kraschar men reser sig på nio.

Här finns en novell eller betraktelse som utan tvekan innefattar den långt ifrån sublima eller ens subtila kärnan i allt det vänsterintellektuella manshat som runnit ut som tjockt, illaluktande var i världen mellan Solanas mordförsök på Warhol och Winbergs snopna och välkomna sorti ur svensk politik, men jag misstänker att Kristin Johansson är mer ironisk än så. Jag gillar svadan hon klämmer ur sig i ”Rock’ n roll Rimbaud”, oavsett om hon menar blodigt allvar eller driver med den värsta mansfobiska feminismen. Hennes bett liknar Ulf Lundells när denne var som mest på hugget.

Lundell kommer åter för mina ögon när jag läser Robert Bergman Carters dikter i allmänhet och ”Mot vägen i mörkret” i synnerhet. Och är det Lundell så är det väl egentligen Charles Bukowski eller någon annan jänkare som Lundell slukade under stearinljuset med rött vin i plastmuggen. Jag gillar Carter också även om han blir lite väl snackig i ”Sverige – för Ginsberg i tiden”. Mycket av den här antologin handlar och ska handla om oslipade diamanter, de första befriande försöken att spränga vallarna och hamna i trycksvärta, så jag ger honom diagnosen poet med stor chans att överleva.

I Anton Finn Öhrstrands ”Spel” tilltalas läsaren med ett direkt tonfall, ett ganska ovanligt grepp som fungerar. Antologins inledande poesi, signerad Vendela Procopé, skiljer sig från Carters men är inte mindre läsvärd för det. Procopé går tillbaka till begynnelsen av livet och söker upp vattenmassorna, bergen, de trånga ravinerna, kontinenterna som pressar sig mot varandra.

Jag lyfter gärna fram Yrsa Winberghs novell ”Mannaminne” som rymmer raden ”Konsten att lyssna till naturen var en kunskap han alltid ägt men aldrig talat högt om” och har ett finstämt och detaljrikt språk, detta gäller även Emelie Eklund och hennes kortnoveller.

Många fler kan och borde nämnas, men det största pluset med ”Insulae” är dess bredd och den hunger och nyfikenhet som skribenterna viskar, skriker, döljer, manar. Man blir aldrig uttråkad. Det är ungt, trotsigt, vackert och banalt ibland, sönderexperimenterat på sina ställen, men det lever, till och med i de avsnitt där det blir för sterilt finns en röst, en vädjan eller en lek.

Titel: Insulae antologi
Författare: Eleverna på Skurups skrivarlinje 2007
Förlag: Skurups Folkhögskola & Förlags ab Gondolin
Utgivning: våren/sommaren 2007

Av Stefan Whilde 26 jul 2007 09:17