Jag "kommer ut" varje dag

Första dagen på mitt nya jobb, första intrycket av arbetskamraterna och första lunchmåltiden tillsammans med en av dem.
En kvarts kallprat passerar och jag svarar att jag inte gillar män när hon frågar om jag har någon pojkvän. Hon spänner ögonen i mig och lutar sig tillbaka för den smaskiga berättelsen om det stora ögonblicket, referatet från dagen med det stora steget och historien om det faktiska avslöjandet.
- När kom du ut?
Allting är simplare än hon förväntar sig och jag är därmed tvungen att göra henne besviken.
Jag finner inget vidare till svar och ser att hon undrar om hon sagt något dumt. En undran om det var en klumpig fråga, om det kändes jobbigt för mig att prata om det eller om jag skulle lämna rummet hysteriskt gråtande och beklagat mig över hur svårt jag tycker att det är.
Hon ser väldigt besvärad ut.
Själv undrar jag om hon vill höra om när jag öppnade mig för mamma några dagar efter min femtonårsdag och då hon svarade att det med största säkerhet var en av alla förvirrande pubertetsfaser som skulle gå över om jag bara höll ut. Eller om när grannen såg mig slå armarna om en tjej och bergsäkert förutsatte annat än vänskap. Kanske om den där gången när killen inne på QX klickade sig in på min hemsida där jag benämns som homosexuell eller när min rumskompis frågade om jag på riktigt är gay eller om jag gillar att springa på flatklubbar ändå. Är det när jag kom ut för mig själv och kunde forma ordet "lesbisk" i min mun utan att överväldigas av en känsla fylld med skam och ensamhet, som hon menar?

Självklart vet hon inte. En inpräglad engångsföreteelse kommer aldrig vara något annat än det. Steget ut ur sin garderob kliver man bara en gång, in i garderoben går man aldrig igen. När jag förklarar att jag inte enbart har en enda garderob att komma ut ur, utan flera stycken för olika tillfällen likt en oändlighet med massor av dörrar som bara väntar på att få öppnas, förstår hon fortfarande ingenting och börjar nervöst skruva på sig.
Hon som dagligen berättar om sitt nya hjärta för människor hon träffar, hon som med ett nöjt leende beskriver hur rätt han är för en släkting som hon inte har träffat på flera år och hon som strosar längst trottoarkanten mycket långsammare än alla andra för att hon bara måste stanna upp och hångla oavbrutet med killen hon håller i sin hand. Är det hon som sitter där som ett mänskligt frågetecken och inte förstår?
Jag stirrar ut i luften för ett slag och antar plötsligt att det är på grund av sådana som hon som hela "komma-ut-begreppet" har fötts.
Nyfikenheten och frustrationen tar överhand och hon är tvungen att återupprepa frågan.
- Men när kom du ut som lesbisk?
Jag funderar kort och laddar mitt klarspråk.
- Igår för mamma, idag för dig och imorgon för nästa som frågar, svarar jag, kastar resterna av min mat i soptunnan och frågar om hon också är färdig.
Hon nickar sakta och följer mig med blicken som ser ut att vara fylld med en blandning av funderingar och viss beundran.

Kalla mig trångsynt, men det som handlar om mig och som jag inte själv förstorar upp eller det som jag ser som en väldig självklarhet, har jag svårt att se att någon annan skulle höja ögonbrynen för, därav min öppenhet.
Det är inte första gången, och inte sista - jag kommer ut varje dag

Av Madelene Blomqvist 24 jul 2007 10:24