Film:Disturbia - bitvis en riktig rysare

Betyg: G
Titel: Disturbia
Genre: Thriller
Regi: D.J. Caruso
Medverkande: Shia LaBeouf, David Morse, Sarah Roemer, Carrie-Anne Moss, Aaron Yoo m fl
Speltid: 1 tim 44 min
Premiär: 27 juli

Disturbia är bitvis en riktig rysare och Caruso visar, som vore filmen ett examensarbete i regissörsskolan, att han behärskar det dramaturgiskt-tekniska berättandet till fulländning. Men som så ofta har Hollywoodfabriken släppt igenom ett ointressant manus, så hur många snygga tagningar Caruso än får till räcker det inte eftersom karaktärerna som driver handlingen framåt är psykologiskt stendöda.

I våras var det några litteraturkritiker väl inlästa på deckare, som efter att varit en del av en allmän och ständigt utökad hyllningskör av genren de senaste åren, plötsligt hade fått nog. Visserligen hade man tidigare kritiserat den stereotypa manliga kriminalaren som på grund av att han alltid jobbade utvecklats till en privat disaster, som på lediga stunder drack för mycket, hade svårt med kvinnor och i övrigt hade ett socialt liv som liknade en sophög. Men den här gången var det genren i sig som fick bakläxa: för att den var dåligt skriven bortom samhällskritiken och samtidsskildringarna. Det var som om kritikerna inte längre gick med på att deckare hittills på grund av genrebeteckningen automatiskt värderats utifrån en annan - inte lika seriös bedömning - som gängse romankonst.

Efter att sett en hel drös av både skickligt regisserade och skådespelande thrillers det senaste året kan jag konstatera att filmvärlden har drabbats av samma stapelvarufenomen som litteraturens deckare: Manusen är ofta en upprepning, men sämre kopia av något vi redan sett och känner igen till leda. Det är som om den stora gamla filmfabriken går på tomgång och nöjer sig med att låta manusslavar - i stället för att utveckla samarbete med manusförfattare med egna röster - röra om i genrearkivet och fiska upp en "ny" story med samma gamla vanliga ingredienser.

Disturbia är ett utmärkt exempel på det. Filmen är skickligt och oantastligt genomförd tekniskt sett, men fullkomligt ointressant som berättelse. Ramberättelsen liknar Hitchcocks "Fönstret åt gården" från 1954. Tonårskillen Kale får inte lämna hemmet, för att inte dö av leda börjar han spana in grannarna och börjar så småningom misstänka att han kommit en seriemördare på spåren. David Morse - den skumme grannen - spelar suggestivt med en laddad närvaro. Hans spel får mig att tänka på Anthony Hopkins Hannibal Lector i "När lammen tystnar", men till skillnad från Hopkins tvingas han spela utifrån ett manus som liknar ett psykologiskt tomrum. Här finns inga kontextuella hänvisningar, vilket gör att karaktären blir stendöd och därmed totalt ointressant, som om han bara är placerad där för att kunna dra på med rysareffekterna. Och de finns där, staplade på varandra i ett tonårsdrama som utvecklas till rysare utan att vi förstår varför.

Av Monika Wehlin 23 jul 2007 16:43