Ordningsvakt vid Victorias 30-årsdag - lite pyssel

Expressens stjärnfotograf åkte snålskjuts på TV4 teamet. Vad var det som fick dem att tro att jag så som ynklig ordningsvakt skulle kunna se till så att de fick sända från Viktoriadagen?

I vilket fall som helst kollande jag med Säpo. Det var verkligen så att ingen alls släpptes in genom säkerhetszonen som var nödvändig passage för att kunna ta sig till journalisternas område! Lite tidigare hade jag fixat in en annan, arrogant skitstövel till, filmare för någon engelsk tv - kanal, 3 minuter före kungafamiljens ankomst. Inte bra för min del! TV4 teamet och Expressen kom så sent så att inte ens jag - patetiskt nog, kunde fixa in dem. Den kvinnliga Tv4 journalisten började prata osammanhängande. Hon kunde mycket väl ha börjat gråta, ta en bil och forcera avspärrningarna eller något annat. Jag klarar inte sådant! Jag riskerade hellre att låsas in av Säpo!

Jag tog med mitt journalistfölje bakom scenen, men utanför avspärrningen och förhoppningsvis bortom Säpos vakande ögon. Därefter lotsade jag hela gänget med massor av kameror över kravallstaketet in i skocken av journalister där den engelska filmaren armbågade sig fram. Någon timme senare kom säkerhetsansvarige för backstage fram till mig och undrade om det var ok att slänga ut en journalist som bar sig illa åt. Min första känsla för den engelske Tv mannen var korrekt. Han visade ingen hänsyn alls bland de övriga. Jag svarade säkerhetsansvarige att det visst var helt i sin ordning att kasta ut honom och att jag gärna går in och eskorterar ut honom själv. Säkerhetsansvarige ändrade sig dock.

Evenemanget närmade sig sitt slut och rekordpubliken, 6000 personer skulle ut genom en alltför trång passage som endast hölls avskild från artisternas område med ett nätgaller. När de första barnvagnarna med mammorna med kamerorna i högsta hugg började rulla mot utgången insåg jag att det blir problem. Det var farligt att tillåta folk stanna för att fotografera artisterna eftersom folkmassan tryckte på bakifrån.

För mig var det mindre viktigt att artisterna inte ville bli störda och att vi därför skulle hålla folk borta från artisternas närområde. Jag led under de första timmarna när jag tvingades neka små barn chansen att få se sin idol - "Henke Larsson". Jag kunde inte ens tillåta att alla stannade upp för fotografering när evenemanget började ta slut. Många barn hade säkert inte sett något alls av Molle? och de andra melodifestivalkändisarna. Tjejteamet med "Sanna" och de andra, ställde sig vid utgången för att genom staketet överlämna bilder med autografer på.

Just då, gillade jag dem och kunde riktigt se hur alldeles äkta glorior lyste över deras huvuden. Bra att ge något till barnen! Samtidigt insåg jag att det var alltför farligt att de samlades en salig röra av barnvagnar, småbarn, föräldrar och ilskna tanter med rullatorer vid den underdimensionerade utgången. Jag fick se till att tjejerna gick runt och mötte upp sina fans utanför evenemanget. Det fungerade!

När folkmassan hade börjat tunnats ut kom en kille gående med en jättelik björnaktig hund i en avsliten repstump till mig. Jycken var ett hittegods och jag hade därmed blivit ordningsvakt med hund. Killen sa att vi kallar honom för "Royal Kanin" . Så fick det bli! Den hade något "kungligt" över sig. Polisens sambandscentral gav mig mobilnumret till den förtvivlade ägaren och de kunde återföras strax därefter. Det visade sig att "Royal Kanin" var en äldre herre på 10 år av en exotisk ras. Under alla år hade han aldrig gått utanför trädgården. Just denna dag - Victoriadagen, då sessan blev vuxen - hade någon öppnat grinden till trädgården och han tog sitt livs första och sista strapats i sitt revir, Borgholm på Öland.

Jag pratade med polisens insatschef efteråt som sa att hunden hade varit utanför eventområdet under flera timmar. Någon av dem hade bundit honom, vilket förklarade det avslita repet. Jag förklarade att om jag inte hade fått tag i ägaren - borde polisen på plats ha löst långt tidigare - skulle jag ha behållit jycken för egen del. Polischefen skrattade och gick. Jag tror att han visste om mitt tilltag med journalisterna men han blev säkert inte förvånad. Under de 25 år som våra vägar på olika sätt korsats borde han ha vant sig vid mig, som absolut inte menar något illa.

Av Kenneth M Forsberg 17 jul 2007 09:53