Mobbingen har satt djupa sår i mig

Det var aldrig någon som slog mig, jag blev aldrig hotad. Ändå var jag konstant rädd för att gå till skolan under flera års tid.

Det värsta jag visste var idrottslektionerna, eftersom det alltid var någon i klassen, ofta en duktig idrottsintresserad kille, som skulle välja sina lagkamrater, jag som var klen blev alltid vald sist. En rolig idrottslektion var när jag blev vald näst sist för en gångs skull.

Jag var ofta ensam, både i skolan och efter skoltid. Visst, jag hade väl kompisar också, men de få jag hade blev också utsatta för att de umgicks med mig. Periodvis blev jag också helt utfryst av mina klasskamrater, om jag satte mig bredvid någon vid ett bord så kunde personen ifråga flytta på sig. Fula ord var också en del av min vardag. Ofta var det vissa personer i min klass som skrek fula ord efter mig. Det handlade inte om ord som "hora", utan om skällsord som man brukar säga till handikappade.

Hela mitt liv komma till slut att handla om att slippa mobbingen, det var som en kamp. Eller snarare som en fotbollsmatch där jag stod på enda planhalvan och resten av världen på den andra. Jag, som alltid varit en ärlig människa, berättade förstås hemma om vad jag blev utsatt för i skolan. Men jag kan ju inte påstå att jag blev tagen på allvar. Ofta fick jag snarare höra "de har inte fått tillräckligt med stöd".

Det tog knäcken på mig. Jag som redan var nedbruten och hjärntvättad fick bekräftat hemma att de som mobbade mig hade rätt. Det var mitt fel att jag blev mobbad, de hade rätt att behandla mig illa, jag var en sämre människa.

Jag har aldrig klätt mig speciellt annorlunda, snarare ganska vanligt, dvs. jeans och t-shirt. Jag tror inte heller att mina minnen från grundskolan är så himla unika ändå.

Jag har precis gått klart gymnasiet. De första tre åren av mitt liv som jag har klarat mig helt utan mobbing faktiskt. Det betyder inte att det har vart helt smärtfritt heller.
För mig kom det som en chock att människor helt plötsligt inte mötte mig med en dömande blick. Kanske var gymnasiet mitt livs chans att få börja om på riktigt, men jag var inte redo för den.

Än idag har jag fortfarande svårt att lita på folk, får lätt en känsla av att jag när som helst kan bli lämnad. Jag har ett speciellt sätt att se på det här med vänskap och relationer därmed inte sagt att jag alltid kommer att ha det. Till exempel så kan jag stanna kvar i en kompisrelation som egentligen inte är bra för mig, som tar mer än vad det ger, bara för att jag är tacksam över att åtminstone någon vill ha mig som kompis. Efter att ha blivit dagligen hjärntvättad av andra jämnåriga så är det svårt att inte tycka att man har ett sämre människovärde.

Med den här texten vill jag inte bli sedd som en stackare eller ett offer. Men jag vill däremot att människor ska få ökad förståelse för oss som blivit mobbade som barn. Jag tycker inte synd om mig själv, utan är stolt över att jag har klarat mig igenom det jag gick igenom. Jag vet att många som gått igenom samma helvete som jag inte har orkat leva överhuvudtaget. Därför tycker jag att mobbing i grundskolan är något som borde uppmärksammas ännu mera än vad det gör, för man kan faktiskt göra något åt saken. Mobbing är något som ingen människa ska behöva bli utsattas för - någonsin.

Av Hillevi Sundholm 10 jun 2007 21:41