Kriget i Jugoslavien och dess orsak

En gång fruktade européerna att de skulle uppslukas av de osmanska turkarnas islamska välde. "Turkskräcken" varade till 1600-talet slut. Osmanerna försökte erövra Wien 1529 men när den turkiska flottan besegrats vid slaget vid Lepanto krossades myten om turkarnas oövervinnelighet. Nederlaget vid belägringen av Wien 1683 utgjorde vändpunkten fram till att Turkiet i slutet av 1800-talet betraktades som Europas "sjuke man" och efter första världskriget blev uppstyckat av krigets segrarmakter.

I flera hundra år härskade osmanerna på Balkan och även större delen av Ungern. När jag var på sällskapsresa till Ungern var jag på Pustan, en grässlätt som var gränslinjen mellan de osmanska och Habsburgskaösterrikiska väldena.

En annan gräns mellan Turkiet och Österrike var den mellan osmanska Bosnien och österrikiska Kroatien. På den österrikiska sidan bosatte sig ortodoxa slaver i det katolska Kroatien. Dessa blev gränssoldater och skulle senare fördrivas från området med benäget bistånd av världssamfundet i kriget i forna Jugoslavien på 1990-talet. Ett fåtal har tillåtits att återvända till sin hembygd.

Ett viktigt inslag i den osmanska riket var janitscharerna. De rekryterades ursprungligen genom tvångsuttagning av krigsfångna kristna gossebarn som fostrades till fanatiska islamkrigare. Janitscharerna, som slutligen uppgick till 135,000 man fick stor politisk makt. Janitscharerna blev en stat i staten som avsatte och tillsatte sultaner. Efter ett uppror 1826 avsattes kåren.

Huvudstaden Istanbul hade 700,000 invånare och var störst i Europa. Liksom spannmålstransporter från Egypten under antiken gav Roms miljonbefolkning bröd på bordet gjorde man samma sak för Istanbul 1,500 år senare.

Den ekonomiska utvecklingen i Osmanska riket befrämjades i hög grad av att Spanien 1492 utvisade alla judar. De mottogs med öppna armar av sultanen i Istanbul. De osmanska härskarna var relativt toleranta mot kristna. De kristna tvingades dock att betala skatt vilket muslimerna var befriade från. Att slaver och albaner blev muslimer hade ibland ekonomiska orsaker. I Bosnien är kroater, serber och muslimer samma folk och talar samma språkserbo-kroatiska. Det är bara religionen som skiljer dem åt. När kriget i Bosnien började var muslimerna 43 procent av befolkningen och huvudstaden Sarajevo övervägande muslimsk. Striden mellan religionerna nådde sin första höjdpunkt under andra världskriget då det katolska och fascistiska Kroatien behärskade större delen av Jugoslavien. Ustasjarörelsen gjorde livet surt för ortodxa trosbekännare och de bosniska muslimerna hade också en fascistisk rörelse. Sin andra höjdpunkt nådde religionskriget under 1990-talet. Efter andra världskriget gjorde Tito och kommunisterna misstaget att inte låta gränserna mellan delstaterna följa religionsgränserna eftersom det var religionerna som i första hand skilde folkgrupperna åt. Då hade det inte blivit någon etnisk rensning av ortodoxa trosbekännare i Kroatien eftersom de då hade bott i Serbien och Kroatien hade haft en mindre men homogenare befolkning. Kosovo borde också ha delats och den delen med huvudsakligen serbisk befolkning ha anslutits till Serbien. Då hade det varit albanernas ensak om man genom stor folkökning hade fått större fattigdom.

Krigen i forna Jugoslavien var ett religionskrig. I Kroatien blev det ett krig mellan katolska kroater och grekisk-ortodoxa kroater som fick hjälp av den jugoslaviska armén. Att Tyskland erkände Kroatien som en självständig stat påskyndade krigsförloppet. Hade man väntat med erkännandet tills de ortodoxa kroaterna fått garantier om självstyre på liknande sätt som t.ex Baskien i Spanien har fått, skulle kanske kriget i Kroatien ha undvikits. När väl kriget har börjat blir det ofta hetsporrarna som leder händelseutvecklingen. I Bosnien var situationen ändå mycket mer komplicerad med tre religioner mot varandra och en muslimsk befolkning som i framtiden spåddes utgöra en majoritet av befolkningen. Muslimerna bodde i städerna som öar i ett serbisk-kroatiskt folkhav. Med en sådan situation är det svårt att se att det kunde bli annat än krig. I början kämpade muslimerna mot både kroater och serber som då nog kunde tänka sig att dela de muslimska delarna mellan sig och skapa en Storkroatien och Storserbien. Eftersom dessa länder hade kämpat mot varandra i Kroatien var det dock inte möjligt att realisera. Muslimer och kroater krigade mot varandra i den delade staden Mostar och kroatiska armén förstörde den gamla bron över floden Neretva byggd 1566. Muslimerna var mycket underlägsna och fick hjälp av framför allt USA och de muslimska länderna. Muslimska krigare med erfarenheter från Afghanistan anlände till Sarajevo I det läget beslöt regeringen i Sarajevo att sluta ett fördrag med Kroatien om gemensamma krigsansträngningar. Allteftersom den etniska rensningen mot muslimerna fortsatte flydde många muslimer ut ur landet varav många till Sverige. Muslimerna fick världens sympatier och serberna var busarna. Händelseförloppet kunde ha blivit gynnsammare för serberna om inte hetsporrar hade sagt nej till alla försök till fredliga lösningar. Nu sökte EU en förevändning att sätta in Nato mot serberna och man fick den genom massakern i Srebrenitsa när 7000 muslimer mördades. Det hade nog räckt med en mindre massaker som den som inträffade i Kosovo före Natos anfall mot Serbien. Nu gick Kroatien fria händer att etniskt rensa landets på alla ortodoxa kroater. Till Bildts förtjänst måste jag säga att han protesterade mot fördrivningen av serber från Kroatien. Nu fick det fattiga Serbien försörja mer än 200 000 flyktingar från Kroatien och sedan skulle man få nästan lika många från Kosovo.

Förtjänar Serbien denna hårda kritik från världsopinionen. Mitt svar är nej. När det gäller att ta hand om nationella och religiösa minoriteter har man inte varit så dålig som grannländerna. Utöver majoriteten av grekisk-ortodoxa serber finns det katolska ungrare, muslimska albaner som utan fara för eget liv kan tala albanska överallt i Serbien. Det finns muslimska serber i vissa trakter. Serbien har utöver sina egna romer fått ta emot huvudparten av de romer som flytt för sina liv från Kosovo.

Jämför med hur Kosovos muslimska majoritet behandlar sina etniska och religiösa minoriteter. Man låter huliganer trakassera serber och romer så att minoriteterna måste skyddas dygnet runt av Natostyrkor. Det naturliga är att Kosovo delas så att den serbiska delen slås samman med Serbien. De små serbiska och romska enklaverna kan inte skyddas i all oändlighet. Inte heller de ortodoxa kyrkorna. Det är bara en tidsfråga innan de alla är nedbrända. Om Kosovo blir självständigt och Kosovo får ett parlament med serbiska ledamöter, skall då dessa ledamöter då få gå omkring med livvakter i huvudstaden Pristina? En gång hade Pristina 20 000 serber. Nu finns det inte många inte ens de som talar albanska. En brytning på serbiska kan vara livsfarligt. Nu straffar det sig att albanska familjer hade fem barn per kvinna. Resultatet blir arbetslöshet och fattigdom liksom i andra länder med höga födelsetal.

Man kan säga serberna har sig själva att skylla eftersom man behandlade albanerna så illa när Kosovo var en serbisk provins. Utan tvekan var det fel att avskeda och förfölja albaner i början av 1990-talet men albanerna hade nytta av att lära sig serbokroatiska och kunna ta ett arbete i forna Jugoslavien. Nu lär sig ungdomarna i skolorna i Kosovo inte serbokroatiska och det kan straffa sig i framtiden när Serbien, Kroatien, Montenegro och Slovenien har rest sig ur sin fattigdom men Kosovo på grund av sina höga födelsetal fortfarande är fattigt. Därtill kommer att Albanien som Kosovoalbanerna på grund av språket naturligen skulle vända sig till, själva är det fattigaste landet på Balkan.

Det osmanska rikets för sin tid toleranta politik mot folk och religioner har visat sig skapa stora svårigheter för en tid av nationalstater. Nu hoppas Kosovoalbanerna att självständighet omedelbart skulle lösa Kosovos alla problem. Det trodde man i kolonierna i Afrika också när de blev självständiga för femtio år sedan och vi kan nu se hur det gick. De är med något undantag fattigare än när de blev självständiga. Den snabba befolkningstillväxten har satt krokben på alla försök till fattigdomsbekämpning. För Kosovo gäller att minska födelsetalen, bekämpa huliganer, kriminella ligor och knarkhandlare. Förutsättningar för uppbyggandet av en industri måste skapas och det i samarbete med den serbiska minoriteten eftersom mineralfyndigheter finns i den serbiska delen av Kosovo. Liksom de forna koloniernas befolkning i Afrika har lagt de dåliga minnena från kolonialtiden bakom sig så måste den albanska befolkningen i Kosovo stryka ett streck över det förflutna och se framåt i stället för bakåt.

Av Yngve Karlsson 05 jun 2007 15:25