Jag vill inte kalla mig feminist

Allt fler bekänner sig som feminist, inte minst våra politiker. Varför? Är det särskilt fint att vara feminist?
Eller visar man då utåt att man ivrar för jämställdhetsfrågorna? Eller är det en inträdesbiljett till den feminina världen med rätt att uttala sig i jämställdhetsfrågor? Vad är egentligen feminism?

Enligt den fria encyklopedin står följande beskrivet vad en feminist definieras som:

"Feminism är en intellektuell och politisk rörelse för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet med mannen. Rörelsen kan spåras till 1700-talet och har sedan dess funnits i en rad olika gestalter. Ordet var ursprungligen en medicinsk term för att beskriva män som troligen p.g.a. hormonrubbningar företrädde kvinnliga drag. Enligt Nationalencyklopedin användes ordet feminist senare nedsättande för att beskriva kvinnor som inte anpassat sitt beteende till rådande könsnormer. Benämningen togs dock över av kvinnorörelsen vid den internationella kvinnokonferensen i Paris 1892. Från ursprunget i den franska revolutionen har feminismen vuxit till att idag bli en betydande intellektuell och politisk kraft".

Vackert så länge man betraktar feminismen som en rörelse som verkar för kvinnans ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet. Då skulle jag utan tvekan kalla mig feminist.
Men fortfarande, behöver man vara feminist i bemärkelsen som anges i citatet? I vårt samhälle finns ingen möjlighet att frigöra sig från sitt kön. Vi matas sedan urminnestider med de roller som är förknippat med vårt kön ända från den stund vi föds intill dess vi ligger i graven.

Jag betraktar kvinnorörelsen, i den definitionen som anges i citatet, dvs att verka för kvinnans fulla ekonomiska, sociala och politiska jämställdhet, men att därför kalla mig feminist anser jag vara synnerligen tveksamt. Varför?
Jag anser att ordet har smutsats ned till mer av ett "skällsord" än vad det egentligen betyder. Smutsats ned av de vi kallar "tokfeminister" eller "feministradikaler" som, tyvärr, får oförtjänt mycket medial uppvaktning istället för att lyfta fram den kvinorörelse som med en mer trovärdighet, sans och balans verkar för en förändring. Men detta är inte den huvudsakliga anledningen till att jag avstår från att kalla mig feminist, däremot kan jag bekänna mig till feminismens ideologi.

Den huvudsakliga anledningen till varför jag inte är feminist är att jag är man, ordet syftar också på kvinna, män och kvinnor är inte lika, kommer alldrig att bli det, alldeles oavsett vad radikalerna anser om detta. Våra fysiska skillnader gör att vi aldrig kommer att bli lika men det betyder inte att vi inte kan vara jämlika.

Den andra anledningen är, som tidigare angetts, att feministradikalerna har i sin iver att förändra synen på kvinnans roll gentemot mannen tagit sig rent absurda yttringar. Något som vi alla kan ansluta oss till är att jämställdheten i vårt land har kommit långt, kanske längst på vår planet. Jag ser idag oftare män som drar barnvagnar, leker med sina barn i parkerna, hämtar och lämnar sina barn på dagis eller skolan, kvinnor tar plats i styrelser, inom politiken och på en rad andra områden.

Vad förtäljer oss då detta? Jo att mannen i allt större utsträckning är på väg från det som för bara några år sedan betraktades som rent omanligt, dvs att sköta om sina barn, hjälpa till hemma, laga mat osv i all oändlighet, nej mannen skulle dra in pengarna till familjen inte sköta hem och barn detta var kvinnans område.

Någon har sagt till mig att männen måste uppmuntras för att bli mer jämnställda. Så fel, varför tror ni männen behöver uppmuntras för att göra något som är naturligt, dvs ta hand om sina barn och att sköta hemmet på lika villkor och under de förutsättningar som råder individuellt. Alla förändras över tiden såväl kvinnor som män, det som betraktades som idealet för hundra år sedan skulle vara otänkbart idag.

Fenomenet, uttrycket kommer från radikalerna inom feministrörelsen, som bara vill att patriarkalet skall avskaffas och ersättas med det motsatta. Jag vet att jämställdhet inte bara bygger på att männen tar sitt ansvar i hemmet, det bygger på så mycket mer än detta. Jämställda löner, jämnställd representation i styrelser, politiken mm, för att nämna några områden. Men förändringarna sker dagligdags, men det tar tid att bryta mönster, mönstren kommer att försvinna det kan vi vara säkra på, men inte på det sätt som feministradikalerna vill. Man når inga framgångar genom att inte acceptera varandras olika förutsättningar, lika lite når man framgångar genom att kalla alla män för "djur" eller "talibaner" allt serverat i förnedrande syfte.

Jag är således inte feminist, jag är man, men med en vilja att förstå kvinnans underställda roll i samhället, med en vilja att medverka till en förändring för kvinnans rätt att under samma förutsättningar som mannens, nå en jämställdhet i samhället, för att göra det behöver jag inte kalla mig feminist.

Av Björn Alvebrand 31 maj 2007 09:05