Du ger mig bara sorg

Och för första gången, igår, visade sig en för mig okänd känsla. Den slog mig, faktiskt. Oväntat. Efter att jag pratat med dig i tjugo minuter slog den mig, och den var mig okänd, och den slog mig idag igen, och trots att jag tänker på dig hela tiden i helt andra avseenden, enligt helt andra regler än vad den oväntade känslan spelar efter, trots allt det så slog den mig och den kanske gror. Jag vet inte än. Men för första gången, igår, slog mig känslan att jag kanske ska försöka komma över dig.

Och vet inte vart jag ska ta vägen nu. Dras åt två olika håll. Hela tiden ekar det inom mig, tanke, känsla, handling i samma riktning, och det har blivit mitt motto och som det är nu ställer jag ett ultimatum. Jag har tryckt upp mig mot väggen, skriker och försöker få mig att förstå, att som det är nu är det lycka eller sorg som gäller. Det är mina två alternativ, och förut var du allt i det första, och nu är sorg det enda som är synonymt. För inte mår jag bra av det här. Jag älskar dig, men du ger mig sorg.

Och flörta på du. Flörta med dina gamla, ljug för mig, ljug för alla. Sanningen kommer fram, vad som åker upp kommer ner, och snart hinner din karma ifatt dig. Jag är inte religiös, men för dig har jag bönat och bett, och nu insett att den enda högre makten är jag. Och du ska bort. Du ska bort.

Och ja. Vad gör man? Det kanske är som hon säger, att det är självklart att du fortfarande har känslor för mig. Att du försöker skona mig från det jag gjorde dig, att du tar risken att jag glömmer dig eftersom du inte kan ge mig hundra procent nu. Att du älskar mig, att vi är Rachel och Ross, men att du nu också vill ha ditt roliga och leva runt medan världen faller sönder kring mig. Och jag förstår det. Jag hoppas att det är så. Jag känner människor bra, jag känner dig, och de blickar jag får från dig talar inte om död kärlek, dom sjunger om blossande, förträngd passion. Hur ska jag kunna komma över dig?

Och jo, visst lever bilden kvar. Den hägrar i bakgrunden som vanligt. Jag har så intensiva känslosvängningar att jag knappt orkar med mig själv. Fortfarande är jag sådär fjantigt säker, och pratade om det över en cigarett och frisk nattluft igår; inte har du glömt mig inte. Du lurar ingen.

Och börjar tappa bort mig lite här nu, i gråzonerna. För ovanlighetens skull, sarkasmen bara flödar och ingenting har ändrats och allt är på väg att byta riktning. Det är som att jag fortgår i mitt liv utan att riktigt veta vart eller varför jag är på väg. Min största rädsla är ju att missa mitt eget liv, som så många gör, det är min rädsla och jag känner mig tvungen att ständigt verkligen känna efter att jag lever. Att ständigt vara medveten om faktumet att jag är mitt i livet. Fruktansvärt virrig. Tack, jag vet.

Och tänkte på det ett tag. Satt och tänkte på det, men det äter ju upp mig. Det äter ju upp mig inifrån, känslan är exakt likadan som den var förr i tiden, och jag vill aldrig må så dåligt igen. Du kanske har fått intrycket att jag redan är nere på botten. Det är jag inte. Och jag ska inte dit heller. Jag ska svälja sommarsol med rosa cocktails, jag ska kryssa i älska, ladda min musikspelare och andas lätt och gråta knappt nåt alls. Du ger mig bara sorg.

Av Cim Efraimsson 23 maj 2007 12:55