Guldklockan

Kalle frös där han gick fram och åter på perrongen, väntande på att pendeltåget skulle komma. Det var december månad och den första köldknäppen hade kommit. Han borde ha varit ordentligt klädd med både yllerock, hatt och varma skinnhandskar, inte som nu endast iförd en gammal sommarjacka.

Kalle hade nyss fyllt 50 år och skulle snart ta emot en guldklocka för lång och trogen statlig tjänst. Det var svårt att se hur en guldklocka skulle passa in på hans person. När man såg på Kalle tänkte man mer på arbetslösa och utslagna. Men Kalle var en ordentlig person, varken rökte eller nyttjade alkohol, helt enkelt för att han inte hade råd med sådana vanor. Lönen gick till fru och barn, samt en och annan trisslott, han var en pålitlig och plikttrogen statstjänsteman som man kunde lita på. Snart var det även tid för honom att anmäla sig till Previas och statshälsans kurs i "Framtidsplanering". Vad det nu var för nytt påhitt.

Som vanligt var tåget försenat, idag på grund av kontaktfel i Tomteboda. Mycket folk började samlas omkring honom, idag skulle det bli trångt på tåget. Värst var att hamna bredvid en herre i kantig dokumentärportfölj, men bredvid mjuka kvinnor gick det bättre, då trivdes Kalle. Då kunde det hända att han rent av blunda och njöt av tillvaron. Vagnens rullande, krängande rörelser fortplanta sig genom honom och han tydde att kvinnan bredvid var både öm, het och att deras kroppar flöt ihop till ett. Men hans känslor kom väl från att han i sin ungdom deltagit i många skapande dramatik kurser. Han hade helt enkelt lärt sig att koppla av och drömma sig bort. Idag gick tankarna till en flotte som flöt iland på en Söderhavsö och där fanns bara kvinnor och Kalle som enväldig kung.

"Nästa Spånga" ljöd det i högtalaren, Kalle spratt till och tänkte: "Ja, några till får nog plats på flotten". Han slöt åter ögonen, Söderhavet kom åter och drömmen kunde behagligt fortsätta.
Nästa Sundbyberg! - skorrade åter en röst på bruten svenska. Här tog drömmen ett abrupt slut och den gråa verkligheten gjorde sig påmind. Kalle stoppade händerna i fickorna och börja gå gatan fram, men det var halt och inte lämpligt att ha händerna i fickan. Kalle kände sig ofta trött, mycket trött och grubbla mycket över det, men av grubblandet blev han bara tröttare. När allt kändes trist, hände det att han köpte sig en trisslott och för en stund kunde han då känna sig bättre till mods, men kanske det hade varit bättre att unnat sig en varmkorv till lunch.

Kalle levde på hoppet om ett bättre liv, ett liv fyllt med lite mera guldkant. Även hans mor hade levt på hoppet om ett bättre liv och varje månad köpt en penninglott, i tron att vinna ett bättre liv. När Kalle stoppade den köpta trisslotten i fickan kände han något som puta, det var dagens lunch, en macka med korv och ost, roligt att något putar tänkte han och kanske kvinnor gillar män med putande fickor. Han hade prövat att köpa företagets subventionerade rikskuponger, men det blev för dyrt och han återvände till hemgjorda smörgåsar. Kalle hade ett stort eget tjänsterum som ännu ingen kommit på att beskatta eller ta ifrån honom, men det var
väl bara en tidsfråga. Där på rummet kunde han i lugn och ro gnugga sin lott sakta men säkert ruta för ruta, för lite spänning ville han gärna ha. Men inte heller denna gång blev det någon vinst och därför ingen tårta till arbetskamraterna. Med en suck återgick han till vardagens alla rutiner.


Pappa åt också limpsmörgås, tänkte Kalle när han satt där med den degiga limpan och en mugg av företagets smaklösa automatkaffe. Kalle tänkte på sin pappa som var målare och alltid hade sagt till honom: "Vad du än blir min gosse, bli inte målare!" Kalle blev heller ingen målare utan tjänsteman i statlig förvaltning. Om Kalle hade haft en son hade han sagt: "Vad du än blir min gosse, bli inte statstjänsteman!" Men nu skulle han i alla fall få en guldklocka ur direktörens hand och det var något som aldrig hans pappa fick uppleva. Tänka sig, en klocka av renaste guld, nåväl det var bara 18 karat men ändå. Det påstods att det var mera rent guld i medaljen, men vad skulle Kalle med medalj till, det var en klocka han behövde.

Kalle tänkte åter på sin pappas målarmackor, det hände att pappan inte åt upp alla utan ibland hade smörgås med sig hem. Han kom ihåg att han provsmaka en, det smaka målarfärg om pappans smörgåsar. Vilken skillnad mot mina tjänstemackor, tänkte Kalle och undra vilken doft han tog åter hem till sin familj. Doft från en Trisslott? Från papper? Min pappa luktade papper skulle kanske barnen ha som minne. När Kalle blir till stoft skulle i minnet inte finnas någon doft!

Hur kunde det komma sig att nyanställda var mycket mer värda än Kalle, samma jobb och det var han som alltid fick lära upp och introducera nyanställda. Ingen hade någonsin klagat på Kalles jobb, tvärtom. Men vid de återkommande personalutvecklingssamtalen hade aldrig någon chef varit intresserade av vad Kalle de facto gjorde. Kalle hade till samtalen tagit med sig förslag på bättre mallar och arbetsrutiner, men ingen chef hade någonsin orkat tittat på Kalle förslag. Mötet handlade mera om triviala saker, som t.ex. varför han inte åt lunch tillsammans med någon. Kalle hade inte heller något bra sätt att uttala något positivt om chefen. Kalle var inte en person som bara rulla med på hjulet utan var ibland ifrågasättande och kunde komma med obehagliga frågor. Kalle var kan man säga lite obekväm. Men i Kalles byrålåda växte högen av förbättringsförslag.

Varje morgon vid flexapparaten undrade Kalle varför det var många anställda som bara gick rakt förbi utan att stämpla. Likaså på lunchrasten, folk kom och gick och ingen brydde sig om att stämpla. "I morgon jobbar jag hemifrån", var den senaste flugan, många hade fått bärbara datorer och tyckte det var bra att slippa åka till jobbet. Men vad gör de hemma tänkte Kalle, kanske de passar barn eller målar på huset istället, vem vet? Några hade även fått benämningen seniorhandläggare, gjorde samma jobb som Kalle, men hade flera tusen mer i månadslön. Några hade gått i pension men kom snart tillbaka som timanställda och med högre lön. För inte tala om alla konsulter som satt lite här och där i huset, mycket märkligt tyckte Kalle och tänkte på ord som kompetensutveckling. För Kalle var många konsulter detsamma som bristande kompetensutveckling. Men konsulter och timanställda bjöd ofta på goda tårtor, vilket Kalle tyckte om.

Men nu skulle han följaktligen få en guldklocka för en lång och trogen tjänst, dessutom äta lunch på Stallmästargården och där ta emot guldklockan personligt av självaste direktören, det svindla för Kalle. Skulle han hålla ett tacktal tro, vad skulle han i så fall säga? Skulle han tacka nej till guldklockan? Kalle fick en svår beslutångest, varför var han nu värd en klocka av renaste guld, när han hittills inte varit värd en lön att kunna leva drägligt på? Helst skulle han vilja slänga klockan rakt i ansiktet på direktören, men det gjorde inte en välanpassad statstjänsteman. Men egentligen var det nog mer hans fackförening som skulle ha kritiken. Kalle tyckte facket inte längre var en fri förening som företrädde medlemmarna utan hade blivit arbetsgivarens förlängda arm. Facket bara stod och såg på medan orättvisorna bredde ut på arbetsplatserna och medbestämmande var ett ord utan innebörd enligt Kalle.

Nit och redlighet var två fina ord som stod på klockboetten. Kalle undra vad det stod för, han slog upp ordet i en synonymbok. Nitisk betydde att vara flitig och ihärdigt intresserad av arbetet. Redlig var detsamma som pålitlig och att göra rätt för sig. Kalle rannsakade sig själv och kom fram till att han nog inte var värd en klocka. Men det konstiga var ju att alla fick utmärkelser. Var då alla anställda i statlig tjänst nitiska och redliga, ja det synes så. Men Kalle börja undra om texten var ändrad på dagens klockor. Där kanske bara står skrivet: "Tack för de 30 ljuva åren!"

Var Kalle ensam om alla dessa funderingar? Såg alla andra fram emot att få utmärkelsen guldklockan? Kalle undra över varför vissa människor firar med hejdundrande fester när de fyller jämna år eller går i pension, medan andra åker bort och undanber sig all uppvaktning. Kalle tyckte inte han hade något att fira, och det stämde nog. Tänk om han istället vunnit en miljon, då skulle hela kontoret blivit bjudna på tårta och få dela hans glädje. För Kalle var delad glädje lika med dubbel glädje, men den delade glädjen saknade han i dagens arbetsliv.

Men ingen bjöd Kalle på något, allra minst arbetsgivaren. Hade det inte varit för att det finns en kunglig förordning om guldklocka hade nog inte Kalle fått någon guldklocka. Allt sedan 1960-talet hade arbetsgivaren pratat om den fina personalpolitiken, om utvecklingssamtalen, om hur viktigt det var med "Vi-anda". Men av fina ord blev ännu mera prat, nya chefer och mera prat, platta organisationer utan arbetsledning, målformuleringar högt i det blå och ännu mera prat i kvadrat. Kalle upplevde aldrig det "nya" som alla chefer prata om. Aldrig att där fanns någon personlig uppmuntran, ingen arbetsvärdering som var värd namnet. Kalle kom att tänka på den gamla reklamen för nya tvättmedlet Surf, samma gamla tvättmedel med lite tillsatta blåa korn. Färgglada broschyrer med vackra leende nyanställda ungdomar imponerade inte på Kalle, i grunden är allt sig likt. Ingen tycks längre bry sig. Passiva samverkansmöten där medarbetare sitter och tittar upp i det blå och tiden bara går, kanske drömmer alla sin egen guldklockedröm.

Kalle var verkligen i behov av en ny klocka och till slut bestämde han sig för att ta emot utmärkelsen "guldklockan". Dagen för den stora utdelningen kom och direktören stod där som vanligt med sitt vänliga leende, alla tjänstemännen bockade och tackade fint, som de alltid gjort, medan solen glittrade ut över Brunnsvikens vatten.

Av Lars-Erik Larsson 10 maj 2007 09:33