Film: "Hata Göteborg" svår att tycka om

Betyg: IG
Titel: Hata Göteborg
Genre: Dramakomedi
Regi: Robert Lillhonga
Medverkande: Andreas Karoliussen, Nicolaj Schröder, Alexander Stocks, Magnus Skog m fl
Speltid: 1 tim 23 min
Premiär: 4 maj

På senare år har flera böcker om fotboll, killar och manlighet publicerats. Den mest omtalade och kritikerrosade är Stephan Medel-Enks "Med uppenbar känsla för stil". Böcker om hur pojkar blir män genom aggressivitet och våld. Hata Göteborg är pojkfilmen om hur det kan gå till.

Det är nåt skolbokspedagogiskt över den här filmen, typ Socialstyrelsen informerar. Samtidigt är det lite av; grabbarna får tag i en kamera och ska berätta om något självupplevt, som inte ligger allt för långt tillbaka i tiden. Uppsåtet är gott, eller pk om man vill vara lite gnällig. Jag blir tyvärr det senare av den här filmen. Även om det börjar bra i en uppumpad anabolachock, så dalar intensiteten i utbrotten rätt snabbt. I stället övergår gestaltningen i ett rätt typiskt pojkrumsdrama som lider mot ett förutsägbart slut. Karaktärerna är standardtyperna; hårdingen, hans bästa kompis som egentligen är helt ok, invandrarkillen och mobboffret och dialogen är emellanåt som hämtad ur en gymnasieuppsats och ligger som taskigt avlyssnat vardagssnack fel i munnen på skådespelarna, som annars klarar sig hyggligt.

Trots de många uppenbara bristerna, känner jag mig ändå gnällig. För någonstans finns det både hjärta och nerv i den här filmen: den har ett uppenbart ärende. Även om regissör och manusförfattare Robert Lillhonga inte riktigt lyckas dramatisera det den här gången så glimmar det till ibland, som i början när hårdingen Mitanders styvfarsa tokcochar korplaget av grabbar mot ännu en förlust. Där, med hjälp av kameraarbetet och den manliga aggressiviteten hos tränaren parad med vilsenheten hos de unga killarna uppstår en bisarr komik som visar att Lillhonga har blicken för levande karaktärer och den vardagsrealism som han eftersträvar.

Ändå och trots att det här är Lillhongas debut som spelfilmsregissör kan jag inte godkänna den här filmen. Någon borde sagt åt honom att jobba igenom manuset ett varv till, så att han mejslat ut sina karaktärer ur det stereotypa persongalleri de nu blir en del av. Dessutom känns det som att han fegar ur när det gäller berättarformen för filmens brännbara tema. Kombinationen våld och komedi är helt enkelt inte lyckad. I stället borde våldets dramaturgi vridits upp till den nivå där det blir så hotfullt som det i själva verket är. Men som sagt, det är en debut och den har guldkorn i sig, som gör att jag ser fram emot nästa film av den här killen. För jag tror att han kan mycket, mycket bättre än såhär.

Av Monika Wehlin 01 maj 2007 20:43