Att älska dig är tidsödande

Och jag vill inte, men du är ju där i alla fall. Jag vill ringa dig, min invanda, vill kyssa dig, nu. Ser allt framför mig. huset, din bara överkropp i solen, ser våra barn och mig liggandes, jag ser allt och det hugger, men samtidigt är det så underbart, det kan ju verkligen hända. Jag vill ju ha dig, vill att du ska bli min man. Vill göra allt med dig underbara älskade invanda du. Det måste hända.

Och herregud. Är du seriös? Finns det här? Vad är det du säger? Svävar i ovisshet, svara, svara. Vart är du älskade, älskade, invanda, älskade? Ge mig din närvaro. Jag är här, ta mig när du vill. Älska mig, när mig. Antyder du det jag tror att du antyder? Är bilden tydligare? Ser du mig? Svävar, gråter i ovisshet, svara, snälla älskade du, svara. Gråter alltid över dig, ska det vara så? Älskar dig så jävla mycket, säger att allt lämnar jag för dig och det är sant, du är min värld, du är mitt syfte, mitt hjärta och min själ. Och så ger du mig ett lillfinger, och jag skriker efter hela din kropp. Fan, du dödar mig. Jag älskar dig, jag älskar dig, i all evinnerlighet kommer jag älska dig. För dom löser sig allt, snälla, gör så detta löser sig. Ta mig igen.

Och jag börjar förstå vad det är jag gjort mot dig i all evighet. Det här är tortyr. Du får inte, får inte, får inte säga att du saknar mig för att sen ändra dig när jag ringer, när jag ringer dig från hans mobil i tjugo minuter, och han bara sväljer. Och jag får sitta där, gråta, be om ursäkt, på tjugo minuter har jag gått från hel till halv och det är du som distinkt skalar bort ett lager hud, river lite i min själ, och du, Du, du har alltid förmågan att riva upp ett litet hål, det tar bara tjugo minuter, så river du upp ett litet hål och ut strömmar allt jag försöker förtränga. Och jag vill skrika och slå, istället står jag i ett badrum hos min förra pojkvän, med hans mobil och försöker viskandes få dig tillbaka. Förstår du vad det gör mot min värdighet? Jag tappar allt runt dig, har inget förnuft, ingen empati, för det finns bara du och jag och tanken på att det kan bli så igen. Viskandes försöker jag få dig tillbaka... Och du vet inte. Det är som ett skott i pannan.

Och du rör om, som sagt. Du roterar inte min värld, du är min värld. Jag bär ditt hjärta. Jag bär det i mitt hjärta. Frågan kvarstår; kan kärlek vara för stor? För intensiv? Så många obesvarade frågor, och samtidigt kräver jag inget annat än ditt liv i mitt liv, din hand i min. Det är det enda jag begär. Allt du är, och allt du har att ge. Jag älskar dig vanvettigt mycket.

Och kärleken till dig har aldrig varit färglös. Men här är den svart på vitt. Jag älskar din värme. Mina händer var alltid varma när jag var med dig. Nu har jag tappat cirkulationen, du finns inte här och hjälper blodet i mina ådror, det brukade ju flyta för dig, älskling. Jag kanske älskade dig fel, jag älskade som att det inte fanns någon morgondag, som att du och jag hade ett liv att se fram emot; tillsammans. Och allt blir så tvetydigt, om jag bara kunde kyssa dig skulle du förstå, men responserna är för få, du känner dig jagad och jag är andfådd. Benen bär mig inte mycket längre. Jag återkommer alltid till samma sak, och om det inte är kärlek är jag oblivious - Vad jag än gör i mitt liv vill jag ha dig där. Det finns ingenting jag inte kan tänka mig att göra med dig. Och dubbla negationer känns som en underdrift i sammanhanget, och jag känner till vårt svarta hål, men det kvarstår fortfarande, med dig försvinner alla nej, alla kanske, alla om och alla men, jag älskar dig och det är det vackraste, mest färgstarka jag upplevt, och här har du det svart på vitt.

Av Cim Efraimsson 01 maj 2007 01:54