Film: "Illusionisten" faller platt till marken

Betyg: IG
Titel: Illusionisten
Genre: Romantisk dramathriller
Regi: Neil Burger
Medverkande: Edward Norton, Paul Giamatti, Jessica Biel, Rufus Sewell, Eddie Marsan, Jake Wood m fl
Speltid: 1 tim 50 min
Premiär: 27 april

Trollkonstnärer och magiker skapar sinnesintryck som gör att betraktaren upplever det som att något omöjligt händer. Bortom förförelsen reser sig frågan: Hur kunde detta ske? I den här filmen blir berättarjaget - kommissarie Uhl, spelad av Paul Giamatti - lika dragen vid näsan som biopubliken. Tricket lyckas och gränsen mellan sanning och illusion suddas ut. Tyvärr, utan den magi som krävs för att bli engagerad i förförelseakten.

Leken mellan verklighet och fiktion är konstens grundtemata. Att fånga en utomståendes uppmärksamhet i en överenskommelse där inlevelsen ger fiktionen liv är den tröskel som varje konstverk måste ta sig över för att upprätta en förbindelse med den andra och världen. I själva verket är konsten inget annat än en illusion, som i sin förnämsta form är sannare än verkligheten själv är kapabel att uttrycka. Jag tänker på det när jag ser "Illusionisten" - som på en nivå handlar om en pojkes dröm att bli något utöver verklighetens ärvda livssituation - där drömmen om ett annat liv är så stark att den skapande människan transcenderar den till ett illusoriskt projekt i verkligheten och blir trollkonstnär på kuppen. Hur den längtan tar gestalt får vi se, men inte drivkrafterna bakom, eftersom den tidigare independentregissören Neil Burger, som härmed debuterar med sin första spelfilm - har även skrivit manus - väljer att inte berätta den här historien ur illusionisten Eisenheims synvinkel. Genom det perspektiv som filmen i stället berättas blir den inte en del av magins väsen och därmed faller hela historien platt till marken.

Mitt betyg på den här filmen kan tyckas i överkant snålt, då den är så välgjord i bemärkelsen utsökt skådespeleri och fin miljöskildring och tidsfärg; Wien tidigt 1900-tal, men eftersom regissören inte tycks ha någon kärlek till de här figurerna som han skapar för sin berättelse liknar den mest ett snyggt inslaget paket utan innehåll. Trots att Edward Norton tillhör en av mina absoluta skådespelarfavoriter lyckas han inte genom sin distinkta omsorg om karaktärers individuella små egenheter blåsa liv i den här trollkarlen. Han blir bara en löjlig pastisch av den figur vi kallar trollkarl. När han dessutom redan från början tvingas spela sin roll genom det romantiska registret mot en underskön flicka som blir en kejserlig kvinna finns inget kvar av illusionistens egen magi. Speglad i den vackra Jessica Biel blir han bara en förälskad gycklare som spelar ett spratt för att vinna sin hjärtas dam. Den pålagda historiskt-politiska kritiken av den utövande maktens galenskap och dess underlydandes följsamhet och tricksande med sanningen för att makten ska förbli intakt blir bara en "spännande" dekor till den chicfilm-romantiska historian om kvinnan - instängd och olycklig - av börd och mannen - världsresenär och hjälte - av folket.

För den som vill se en bra film om: konstens, magins och illusionismens överskridande mellan sanning och illusion och dess misslyckande i den karga verkligheten, rekommenderas i stället för plattityderna i "Illusionisten" Ingmar Bergmans "Ansiktet" från 1958.

Av Monika Wehlin 24 apr 2007 18:08