Äntligen kan jag ta fram cykeln igen

Efter att jag tidigare cyklat under vintrarna, så fick min cykel en välförtjänt semester under några månaders tid när vintern var som värst. Cykelturerna byttes ut mot promenader och spinning för att inte förlora konditionen helt, och visst var det underbart att gå längsmed älven så där mysigt påklädd, men nog saknade jag de riktiga cykelturerna, även om jag ju älskar vintern också!

Så fort snön började smälta bort på vägarna kände jag hur det blev svårare och svårare att hålla sig ifrån cykeln, men det dröjde till slutet av mars innan jag tog fram hjälmen och satte cykelnyckeln på nyckelringen för att sedan ge mig av de två och en halv kilometrarna in till centrum. Och det var ju bara SÅ skönt att kunna cykla! Jag kände en sådan frihet, helt plötsligt och en promenad som tidigare tog cirka tjugofem minuter, klarade jag nu av att cykla på cirka tio-femton. Under vintern drog man sig för att besöka centrum fler än en gång om dagen eftersom bara promenaden fram och tillbaka tog cirka en timme, men nu kunde man åka fram och tillbaka hur ofta man ville, nästan.

Sedan upptäckte jag en annan sak också; under tiden jag promenerade tänkte jag ju inte på trafikregler direkt visa när du ska svänga, hålla superkoll på bilarna också vidare. Det gör man ju inte som fotgängare eftersom man har sina egna vägar att använda, men nu när man blev cyklist och befann sig på samma vägar som bilarna blev det något annat. Helt plötsligt började man registrera saker som man inte tänkte på när man gick; man bara visade att man skulle svänga utan att man egentligen tänkte på att man gjorde det; man stannade vid övergångsställen, och - man undrade vad sjutton vissa bilister hade ute på vägarna att göra egentligen… "Men - kör om då!", "Klantskalle, vänta på din tur", "Nu lugnar du ner dig lite.", "Kör inte så förbaskat nära! Prejar du mig en millimeter till åt höger så hamnar jag ju i diket!". Ja, ni förstår va? När man är fotgängare så behöver man inte tänka på sådana saker. Det händer på en annan väg än den man som fotgängare är hänvisad till, men nu hamnade man mitt i. Ett smärre uppvaknande till att börja med, men nu handlar det bara om respekt för de andra. Även om man, som sagt, undrar vissa gånger vad vissa har att göra på vägarna egentligen.

Det absolut värsta jag vet är nog när en bil svänger in, eller svänger ut, på en avtagsväg rakt framför mig trots att det finns något som heter "väjningsplikt". Jag skulle ju inte uppskatta att bli nedprejad i diket, men det skulle nog göra mindre ont än att bli påkörd av någon typ som inte har vett att vänta två sekunder så jag hinner förbi. Men, kanske... hav tröst... bilisterna har väl kanske inte vant sig vid att cyklisterna börjat dyka upp än?

Av Maria Sågå 09 apr 2007 13:00