Hugh Grant på Sourze:"Jag förstår mig inte på USA"

Hugh Grant är 46 år gammal. Det syns, det slitna lyser igenom det professionella. Han är engelsman. Det hörs, hans dialekt är ljuvligt pittoresk. När vissa fördomar stämmer, tror man lätt att alla ska infrias. Istället visar mr Grant på djup man inte trodde fanns där.

Hur var din första kväll i Sverige?
- Jo, den var bra. Jag är ju ett extremt Fulhamfan, Chelsea är våra största fiender. Så det var synd att dom vann. Men vi satt på en sportbar igår, det var jättekul.

Vilken roll spelar du helst - Den snälla, mesiga Thacker i Notting Hill eller den avsevärt mer självsäkra premiärministern David i Love Actually?
- Hmm.. Jag älskar både Notting Hill och Four Weddings, men det är roligare att spela karaktärer som David. Richars Curtis har skrivit manus till bägge och han är otroligt duktig, och otroligt snäll. I Notting Hill använde han sig väldigt mycket av den snällheten när han utvecklade William Thacker. Det är svårt med sådana roller, det är väldigt lätt hänt att det blir för mesigt.

Du har varit skådespelare i över tjugo år nu. Är det svårt att förnya sig själv?
- Ja, det är klart. Ärligt talat är jag ganska trött på skådespeleriet. Det enda man gör är att framföra någons annans arbete, egentligen. Men jag håller på att skriva en bok nu, en svart komedi. Och nej, den är inte självbiografisk skratt.

Finns det någon film du ångrar att du gjort?
- Nja.. "Bridget Jones - The Edge of Reason" borde aldrig ha gjorts. Den var inte klar när vi började spela in, helt enkelt, det blev inte bra.

Music and Lyrics, den enda anledningen till att Grant överhuvudtaget begett sig till Sverige, är en romantisk komedi med musik som huvudtema. Grant spelar Alex Fletcher, en 80-talets popstjärna som nu på 2000-talet har funnit sig i att vara en föredetting. Hans tankar om sig själv och hans värderingar gällande musikbranschen förändras när Sophie Fischer, spelad av Drew Barrymore, äntrar hans liv. I filmen sjunger han själv, och på soundtracket som för närvarande toppar säljlistor i både USA och Storbrittanien är han frontsångaren på sju ! låtar.

Hur fick du rollen som Alex Fletcher i "Music and Lyrics?"
- Mark Lawrence författaren/regissören ringde mig flera gånger och berättade om filmen, att den handlade om ett omaka par som skrev musik tillsammans. Jag sa nej hela tiden, det finns inte en chans att jag tänker sjunga och dansa på film. Men så berättade han mer detaljerat en kväll, att jag skulle spela en 80-talets popstjärna, en föredetting. Då tänkte jag bara "det är ju så bra, så utsökt". Så jag tackade ja. Sen ångrade jag mig direkt skratt.

En skådespelare som helt plötsligt ska sjunga, alltså. Intensiv träning?
- Gud ja. Jag flög till New York redan dagen efter jag bestämt mig för att göra filmen. Där var det stenhård träning, väldigt intensivt. Men saken är ju den att jag inte kan sjunga.

...Och nu toppar soundtracket, med din röst, listor i både Storbrittanien och USA. Svårt att greppa?
- Det är helt absurt. Jag ger all cred till låtskrivarna och producenterna, och teknikerna! Datorer, jag säger bara det. Det är otroligt vad man kan göra med folks röster över datorer, jag menar, jag kan inte sjunga. Men med datorerna och tekniken så kan vemsomhelst sjunga.

Du är 46 år gammal, haft flera stora filmer, vunnit en Golden Globe och så vidare. Kan du känna någon avundsjuka mot Alex Fletcher, att han är nöjd med så lite?
- På vissa sätt, ja. Jag tycker om när föredettingar blir ihågkomna med respekt, det är fruktansvärt pinsamt när folk exempelvis gör värre och värre skivor ju äldre dom blir. Fletcher hade sin karriär, och är sen nöjd med att vara en föredetting. Det är fantastiskt.

Finns det något av dig i rollen som Alex Fletcher?
- kort paus Nej.

Hur var det att jobba med Drew Barrymore?
- Vi utgör ett konstigt par. Hon är väldigt kalifornisk, en hippietjej. Det är solsken hela tiden och hon är väldigt entusiastisk när det gäller livet, när det gäller allt. Väldigt snäll. Jag är den totala motsatsen, jag personifierar den bittra medelålders engelsmannen.

Du själv hade ju en härlig tid på 80-talet. Berätta lite om den.
- Ja. Jag bodde på min brors golv. Han var en framgångsrik bankman, och jag spelade i en brittisk komedigrupp. Vi gjorde sketcher. Jag vill minnas att jag var ganska lycklig, ja.

Lever du fortfarande kvar i 80-talet på något sätt?
- Skratt. Nej. Det kan jag inte påstå. Många av mina vänner dansar fortfarande, det är patetiskt. Jag menar.. Det är så dumt, jag är totalt ignorant när det kommer till musik. Det var en konstig rollbesättning i den här filmen..

Grant spenderar mycket tid i sitt eget huvud under intervjun, och fler frågor än en får ställas om på grund av hans mentala frånvaro. Men även fast Grant påstår att han är en åsiktslös man "Vissa känner ett behov av att framföra åsikter och prata mycket - Jag har aldrig varit sån" så har han tydliga och intressanta ditos när det kommer till filmbranschen och medias inverkan.

Sen "Four Weddings and A Funeral" har du bara spelat i romantiska komedier. Varför?
- Suck. Det är så komiskt, innan den filmen spelade jag bara skurkar. Då fick jag frågor om varför jag alltid spelade "the bad guy". Nej men, det är så enkelt, jag gillar bra komedier. Jag gillar att spela bra karaktärer i bra komedier. Folk har den missuppfattningen att populära filmer alltid är mindre intelligenta, mindre sevärda. Samtidigt tror folk att alla små, independent-filmer är fantastiska. Visst finns det fantastiska budgetfilmer, men det finns också intelligenta storfilmer. Departed och The Queen exempelvis."Music and Lyrics" försvarar populärkulturen på många sätt, och jag tycker om filmen väldigt mycket.

På The Oprah Winfrey Show förra året sa du att den enda av dina filmer som inte fick dig att vrida dig av genans var "About A Boy". Hur menade du?
- Det det är nog lite av en felcitering. Att titta på mina egna filmer gör mig generad. Det är inte något jag gör, det vore extremt tragiskt. Jag är ganska stolt över min karriär, om jag någon gång sagt nåt annat tar jag tillbaks det. Jag har lyckats göra underhållande filmer, och det är inte det lättaste.

Vilket land föredrar du att göra filmer i, USA eller Storbrittanien?
- Storbrittanien. Överhuvudtaget känner jag mig väldigt europeisk. Jag är mer bekväm i Europa, här känner jag till referenserna. USA har en väldigt märklig kultur, har aldrig förstått mig på det landet. Jag är också bättre på att underhålla européer, jag vet inte riktigt hur man får amerikaner att skratta.

Vad tycker du om medias extrema fokus på er kändisar? Det känns nästan som det eskalerat ännu mer nu på senaste.
- Ja, vem som helst kan se att det har gått för långt. Men samtidigt var det likadant i antikens Grekland, när Zeus hade sex med Minervo eller vad det var.. Folk verkar ju ha ett behov av att veta sådana saker. Det är helt sjukt hur kändisar blir porträtterade i media, framförallt i Storbrittanien för min egen del. Om du går in på internet, så hittar man direkt saker som i princip är helt fabricerade. Hela historier som är påhittade för att underhålla tanter under hårtorkar.

Du är rik bortom rikedom. Vad skulle du göra med ditt liv om du nu helt plötsligt la av med skådespeleriet? Egentligen behöver du ju inte vara med i en enda filmroll till...
- Jag vet, jag vet, jag vet. Alltså.. Det idealiska scenariot är ju om jag bara kunde sätta mig ner och skriva ett manus. Det är det jag vill göra. Men det är lättare sagt än gjort. Jag tror att man behöver bygga upp något sorts rykte under en tid för att kunna göra det, och det har inte jag gjort. Folk kommer bara vänta på att få såga det.

Grant är genomgående vänlig under intervjun. Det finns något snällt i hans ögon, och det får en att undra om den något kalla framtoningen döljer värme inunder. Här har du mannen som i tio års tid bara gjort romantiska komedier. Ironiskt nog, får man väl lov att säga, är romantik det enda ämne han stänger sig vid.

Tror du på kärlek vid första ögonkastet?
- kort paus. Nej. Min pappa sa att han visste direkt, i och för sig. Man vet aldrig, jag kanske får uppleva det någon gång.

Hur romantisk är du?
- Det varierar. På mina bästa dagar, på en skala från ett till tio, kan jag vara en nia. Men jag är väldigt inkonsekvent.

Skulle du kunna falla för en "vanlig" kvinna?
- Om jag skulle kunna bli romantiskt engagerad i en kvinna som inte är känd? Absolut, visst.

Vem av dina motskådespelerskor Julia Roberts, Drew Barrymore m fl kysstes bäst?
- Paus. Jag tror att jag måste passa på den frågan.

Music and Lyrics har svensk biopremiär över hela landet den 16:e mars.

Foto: Göran Granlund, Freelance photo/Sourze

Av Cim Efraimsson 07 mar 2007 23:10