Jag mötte Edith Backlund

Majsan Keller: "Hej Edith Backlund, läget med dig nu förtiden?"

Edith Backlund: "Läget är lugnt! Jag kom precis hem från Dominikanska Republiken och återanpassar mig försiktigt till vintern. När jag åkte var det världens hallå om smältande poler och vindruvor i Skåne och så landar man mitt i finska vinterkriget."

M: "Var håller du hus?"

E: "Jag skriver på min nästa skiva tillsammans med Pär Wiksten från The Wannadies. Vi sitter i ett rum vid Odenplan och trollar fram små magiska sånger som självklart kommer att erövra världen."

M: "Det gick ju som rinnande vatten för dig ett tag. Tog du alla pengar och drog iväg medan du låg på toppen?

E: "Ja, jag tog alla mina tvåhundra kronor och drog till förorten."

M: "Hur gick det med albumet Merely Daydreams, ligger den fortfarande kvar på någon cd-lista on the top för ett inköp ifall min skiva därhemma skulle gå sönder?"

E: "Det gick mycket bättre än vad jag hade trott! Merely Daydreams kom mitt i nedladdnings-eran och under Melodifestivalens och Idol-seriens mediala korståg mot den alternativa musikscenen. Jag är nöjd med att några tusen människor skramlat fram sina surt förvärvade slantar och köpt min platta. Skivan finns att köpa lite varsomhelst. Jag skulle kanske inte leta på Statoil men nätbutikerna brukar ju vara välsorterade."

M: "Mina egna favoritlåtar är, Drown och Rosie på tal om att spela sönder skivor. Jag har dock inte lyckats än och tur är väl det! Ofast ligger det något därbak och guppar, vad guppade därbak för dig när du skrev dessa låtar?"

E: "Jag har faktiskt för mig att jag började skriva Rosie på toaletten! Den handlar dock om en man som får veta att han blivit inkallad i armén och skriver i ett brev till sin trolovade att han går mot döden och ber henne leva ett fulländat liv, att han kommer att vänta på henne när hon är klar... Drown är den sanna historien om ett infekterat förhållande där jag kommer till insikt om att kärlek ska förlösa och inte förgöra.


M: "De är helt makalöst bra, de är som ett rusmedel, men i detta fall är ruset musiken, som man aldrig kan få nog av."

E: "Tack!"

M: "Låtarna berör mig verkligen in i huden, och lycktas man med det, då är det dags för en världsturné. Håller du inte med mig?"

E: "Absolut! Vi tar Järfälla idag och Japan imorgon. Jag har suttit och knypplat låtar så länge nu att det kliar i fingrarna. Jag vill spela överallt på samma gång. Gärna så fort som möjligt."

M: "Från det ena till det andra, hur kom det sig att man helt plötsligt fick se dig på bioduken, i Lilla Jönssonligan och Stjärnkuppen, hur fick du den rollen och hur tänkte du när du tackade ja. För de som har varit inne på din hemsida och läst allt omkring denna roll?

E: "Skulle du tro mig om jag svarade att det bara blev så? Att det inte fanns någon som helst kommersiell baktanke med det? En dag ringde promotionansvariga på skivbolaget och sa att hon fått en förfrågan om de hade en artist med skådespelarbakgrund som skulle tycka det var kul att vara med i en barnfilm. Jag har spelat en massa teater tidigare och har aldrig varit särskilt ängslig över att inte vara coolaste katten på Skånegatan. Jag tyckte det lät som en skitkul idé och provfilmade, fick rollen, och har sedan den dagen fått försvara mig för en massa folk som inte kan skilja på min musik och en kul grej jag gjorde vid sidan om."

M: "Alla vet ju ditt svar, men nu när det har gått ett tag, skulle du ha svarat annorlunda om det hade varit idag?"

E: "Nä, aldrig. Jag skulle inte ändra på någonting i mitt liv. Mina erfarenheter har gjort mig till den jag är och jag gillar mig själv för mycket för att börja dutta med ödet."

M: "Du var den "hemliga" artisten under Regnbågsblocket SthlmPride2006. Du sjöng Ovan Regnbågen skriven av Calle Norlén, hur kändes det?"

E: "Det var såklart en stor ära. Jag var just då mitt uppe i ett turnéblock på Västkusten och hade spelat till tre natten innan, sovit en timme i Göteborg och suttit på ett överbelamrat tåg hela dagen. Tre timmar innan Pride-framträdandet spelade jag på Festival för Respekt ute i Rinkeby och det var nära att jag fastnade i tunnelbanan på vägen till Pride. Så det var med andan i halsen som jag sjöng den dagen, men det gick bra och jag kände enorm tacksamhet och stolthet över att få vara del av någonting så stort och oerhört viktigt."

M: "Var det någon skillnad på känslan du fick av att stå på denna scen om du jämför med andra scener?"

E: "Hmm... alla scener är olika och det är alltid kul att stå där, vare sig det är tre eller tretusen personer i publiken. Det som är så kul med att uppträda på Pride-scenen är att man känner den kärlek som festivalen står för och som publiken utstrålar. Det ligger en spänning i luften som man nästan kan ta på."

M: "En del av artisteliten som du tillhör pratar så "hejglatt" om att gaypubliken är den bästa publiken. Håller du med där?"

E: "Den gaypublik som gillar min musik är helt klart bäst precis som heteropubliken som gillar min musik! De andra är säkert en fantastisk publik för någon annan. Precis som jag ogillar uttryck som "tjejband" och "kvinnolitteratur" ogillar jag uttrycket "gaypublik". Vad betyder det egentligen? Är attraktion för en person av samma kön synonymt med ett visst beteende? Jag tror inte på sånt och det skulle låta rätt skumt om man började prata om hur heteropubliken är si och så på samma sätt."

M: "Om du fick vara kille för en dag, vad är det första du skulle göra?"

E: "Ha! Jag skulle överraska min kille på ett mycket kärleksfullt sätt. Sug på den!

Av Majsan Keller 28 feb 2007 11:34