Film: "Den nya människan" - en angelägen film

Betyg: G
Titel: Den nya människan
Genre: Verklighetsdrama
Regi: Klaus Härö
Medverkande: Maria Lundqvist, Julia Högberg, Lo Kauppi, Ellen Mattsson, Anna Littorin, Ann Sofie Nurmi, Nadja Mirmiran, Christoffer Svensson och Tobias Aspelin
Speltid: 1 tim 44 min
Premiär: 23 februari

I sjuksköterskeuniform tar anstaltsföreståndarinnan Solbritt - en svensk syster Rachel från Gökboet - emot Gertrud innanför de stängda grindarna på Odenslund. Gertrud, en ung fattig flicka, är en av de totalt 30 000 som det svenska samhället inte ville kännas vid. Hon var en av dem som i rashygienisk anda på löpande band tvångssteriliserades för att skapa Den nya människan på 40- och 50-talet.

Den nya människan är tredje filmen i Klaus Härös verklighetsbaserade Sverigetriologi - som föregås av Elina och Den bästa av mödrar - där han skildrar delar av vårt gemensamma mörka förflutna. Den här gången är det den ingenjörstekniska synen på människan i det framväxande välfärdssamhället, eller snarare dess moral som Häro, med hjälp av Kjell Sundstedts manus ifrågasätter. Att filmen genom en berättelse klädd i en historisk kostym, som skapar en självklar distanseringseffekt ändå lyckas kränga historien ur det avstånd som formen tvingar in filmen i är Solbritts förtjänst. Tack vare hennes etiskt tvetydiga närvaro, gestaltad av Maria Lundqvist, bär dramat bortom historiebokens svarta sidor rakt in i vår tids socialpolitiska frågor: Vilka värderingar ligger till grund för dagens nya människa? Vilka passar in och vilka hamnar utanför?

Solbritt blir mot filmens vilja det nav kring vilket de av samhället offrade flickornas livsöden snurrar. Hon gestaltar på ett intrikat sätt svårigheten att se igenom och stå emot samhällets rådande normativa värderingar, som i filmen representeras av Dr Bergs - spelad av Tobias Aspelin - naziantrukna ideal och funktionella människosyn. Berättelsens omedvetna ryms i Solbritts inledande och avslutande voice over, där hon både självkritiskt och poetiskt frågar sig själv lika mycket som betraktaren: "Vem är man när man blundar … Jag borde förstått tidigare…Jag var en del av det".

Trots att den här filmen står och faller med Solbritt har den valt att lyfta fram Gertrud, inspirerad av manusförfattarens mamma och hennes systrars öde. Men liksom Dr Berg är Gertrud - känsligt återgiven av Julia Högberg - två slutna rollfigurer med stereotypa karaktärsdrag. De överraskar inte, utan följer den förutsägbara typologin filmen igenom.
Dramaturgiskt är det Solbritt som räddar den här filmen, men det tycks mig som det handlar mer om en slump än om övervägd skicklighet. Kanske för att Maria Lundqvist själv fått möjlighet att utveckla sin karaktär hela vägen från manus till klippning och mixning. I pressmaterialet beskriver Lundqvist hur Solbritts karaktär blivit större än den först var när hon läste manuset.

Det är tur att Solbritt fått möjlighet att breda ut sig - jag önskar bara att det vore ännu mer - eftersom Den nya människan är en så angelägen film att i stort sett varenda kotte i det här landet borde se den, om den inte genast köps in av public serviceföretaget SVT för sändning på prime time. Härö är dessutom en mycket skicklig filmberättare. Hans förhållande till den svenska naturen och hans förmåga att tala genom den är vackert och melankolinskt på samma gång. Jag förväntar mig mycket av Härö framöver och ser fram emot att se hur han tar sig an en annan genre än den allvarstyngda verkligheten.

Av Monika Wehlin 21 feb 2007 08:11