Krig mot Iran kan ge Bush nytt stöd hemma

Presidentens och Pentagons senaste anklagelser om Irans inblandning i Irakkriget bör i första hand ses i ljuset av tidigare kända uppgifter om tillgången till vapen och sprängmedel i Irak. Invasionsstyrkorna, vars främsta mål våren 2003 var att hitta massförstörelsevapen, lyckades ändå inte förhindra försvinnandet av hundratals ton sprängmedel som hade utgjort Iraks enda faktiska vapengömmor 1. Sprängmedlet har använts effektivt mot ockupanterna i det enkla och mycket dödliga vapnet IED improvised explosive device, som knappast kräver några iranska experter för att tillverkas. Eller menar Vita Huset att irakierna tidigare haft förmågan att tillverka biologiska stridsmedel, men nu kan inte ens tillverka ett konventionellt vapen som användes redan under andra världskriget?

Redan 2005 uppgav f.d. försvarsminister Donald Rumsfeld att iranskt tillverkade vapen hittats i Irak 2. I veckan medgav hans efterträdare Robert Gates att kvantiteten inte är stor, fast det rör sig om en mer avancerad och dödlig typ av IED. Presidenten och Pentagon hävdar att sådana vapen endast kan ha sitt ursprung hos elitstyrkor, som får sina order direkt ifrån Irans ledarskap. Dock beräknas så gott som alla stupade amerikanska trupper ha dödats av det sunnimuslimska motståndet; de flesta i sunniprovinsen Anbar. Iranier har uppenbarligen inget intresse av att beväpna sunniextremister, som för ett inbördeskrig mot deras shiabrödrar i Irak. Vidare är det känt att Iraks shiamiliser länge har handlat IED:s på svarta marknaden i grannländerna, inklusive Libanon där Iranstödda Hizbollah förde sitt framgångsrika försvar mot Israels invasion i somras 3. Alltså handlar den egentliga frågan varken om de iranska IED:s kvantitet eller ursprung, utan om varför Washington först nu valt att höja sin polemik mot Iran.

Anklagelserna mot Iran är alltså inte logistiskt rimliga. Men inte heller är de logiska. Faktum är att Iran utgör det irakiska ledarskapets närmaste allierad i regionen. Medan Bush rättfärdigar ockupationen med vackra uttalanden om att stödja Iraks demokratiskt valda regering, har flera regeringsmedlemmar starka förbindelser med Teheran genom sin lojalitet till den radikala shiamuslimska ledaren Muqtada al-Sadr. En av dem är Iraks vicehälsominister, Hakem Abbas al-Zamili, som amerikanerna nyligen arresterade och anklagade för att ha smugglat vapen till al-Sadrs milis Mehdiarmé. Al-Sadr påstås nu ha flytt till Iran för att skydda sig mot ett förväntat amerikanskt angrep mot Mehdiarmén.

Abdul Aziz al-Hakim är ledaren för det irakiska parlamentets största parti, shiaalliansen UIA. Han besökte Vita Huset så sent som december 2006. Både al-Hakim och f.d. premiärminister Ibrahim Jaafari, av det shiamuslimska Dawapartiet, återvände till sitt hemland efter närmare 20 år i politisk exil i Iran. Dawas vice-partiledare är förresten Nouri al-Maliki, Iraks nuvarande premiärminister. Vita Huset försöker alltså lyckas med konststycket att stödja en irakisk regering som domineras av shiamuslimer, medan man samtidigt isolerar och polemiserar mot deras närmaste allierad Iran.

Behåller Iraks shiamuslimska makthavare sin politiska dominans efter att USA fördrivs ur landet, förenas Irak och Iran i mellanösterns mäktigaste allians. Israel vore i det fallet inte det enda land som skulle känna sig hotat, utan även Saudiarabiens säkerhet skulle allvarligt riskeras. Tillsammans kunde Iran och Irak sänka priset som Saudiarabien får för sin olja. Samtidigt skulle Saudiarabien förmodligen tvingas ta emot en jättevåg av sunnimuslimer som flyr det förebådade folkmordet i inbördeskrigets Irak. Stor risk finns också för ett ökat inhemskt tryck på det saudiska kungahuset, vars ställning bland muslimer som beskyddare av de heliga städerna Mekka och Medina starkt kritiserades redan 1991 av Al Quaidas förgrundsgestalt, det saudiska svarta fåret Usama bin Laden. Med tanke på att Iran traditionellt har konkurrerat med Saudiarabien om dominansen i regionen och att Irak blivit Al Quaidas nyaste träningsfält efter Afghanistan, kan inte shejkerna i Saudiarabien känner sig särskilt trygga.

Det är ett skäl till att den neokonservativa kabalen i Vita Huset kommer att vidga krigsfronten och angripa Iran. Urananrikningen utgör endast ett sekundärt bekymmer för Bush och Cheney. Visserligen ser inte Israel med blida ögon på ett kärnvapenbestyckat Iran. Men som den franska presidenten Jacque Chirac nyligen uppgav, skulle inte några iranska kärnvapen i sig utgöra ett konkret hot mot Israel; "Missilerna skulle inte kunna färdas mer än två hundra meter genom Irans luftutrymme förrän en israelisk respons fulltständigt skulle tillintetgöra Teheran.". Dessutom ligger ett iranskt kärnvapen cirka tio år in i framtiden, enligt USA:s egna underrättelseorgan. Det som Israel rätteligen är rädda för är istället ett Mellanösterns kalla krig, där regimens aggressioner mot den palestinska befolkningen och extremisternas kolonisering av det ockuperade området stjälps av ett muslimskt grannlands militära motvikt.

Vita Huset kommer alltså inte att åberopa Irans urananrikning för att starta sitt nya krig. Även med tanke på Vita Husets nuvarande tolkning av presidentämbetets obegränsade rätt att föra krig när och vart helst han vill, skulle det vara långsökt för Bush att angripa Iran på den premissen. Dels blir FN svår att övertyga igen, med tanke på förra gången en amerikansk utrikesminister argumenterade där för ett militärt ingrepp. Dels skulle en krigsdeklaration baserad på Irans kärnvapenhot kräva ett uttalat stöd av den amerikanska kongressen. Irans demonisering har alltså mindre att göra med oro över urananrikning än Vita Husets avsikt att utvidga Irakkriget och avleda uppmärksamhet från dess militära och politiska misslyckanden där.

Men förmodligen vågar inte ens försvarsministern Robert Gates, med sin tidigare beprövade talang för att ljuga inför kongressen, i förväg, förklara Vita Husets motiv till en attack mot Iran. Betydligt större risk finns att Gates dyker upp hos kongressen först efter att attackerna har inletts, då Bush har åberopat sin suveräna makt att utvidga Irakkriget. Vita Huset tolkar nämligen det tillstånd som kongressen gav Bush redan före Irakinvasionen som tillräckligt att föra kriget utanför Iraks gränser. Skulle det amerikanska angreppet ha föregåtts av en israelisk flygattack för att lamslå Irans urananrikningsprogram, blir det även enklare att samla stöd hos kongressen för att avvärja eventuella hämndaktioner mot Israel.

Inom Irak har USA redan utsett iranier till fiender. Förra månaden arresterade amerikanska styrkor fem iranska diplomater i den kurdiska staden Arbil, där de på Iraks inbjudan länge hade haft arbetslokaler. Nu har de gripna angetts som källor till uppgifter om Irans påstådda vapensmuggling. Frågan är hur pålitliga uppgifterna egentligen är, eftersom tortyr numera ingår helt lagligt bland amerikanska förhörsmetoder. Blir de iranska diplomaterna utpekade av USA som "enemy combatants" kan de försvinna in i USA:s gulag av hemliga fängelser runtom i världen utan att någonsin bli åtalade eller ens få träffa en advokat. Misstankar finns också om att USA låg bakom kidnappningen av en iransk diplomat i Bagdad för någon vecka sedan. Enligt Pentagons tidigare instruktioner får iranier som bedöms utgöra ett hot gripas eller dödas.

Trots dessa tydliga tecken, fortsätter många betraktare att tvivla på att Vita Huset vågar gå till angrepp mot Iran. De påpekar exempelvis USA:s militära begränsningar, men verkar inte tolka den minimala truppökningen i Bagdad som bevis på att överbefälhavaren Bush är totalt verklighetsfrånvänd. Att utvidga krigsfronten till Iran skulle kräva omedelbara truppökningar och därmed kringgå de besvärliga invändningar som kongressen nu debatterar.

Tvivlarna verkar också redan ha glömt Afghanistan, där talibanerna åter är på frammarsch. Efter att USA vände sin blick mot det oljerika Irak återvann Afghanistan snabbt sin ställning som världens främsta exportör av opium. Utanför huvudstaden Kabul regerar lokala krigshövdingar. Man behöver alltså inte se längre än till Afghanistan för att konstatera att Vita Huset struntar i regionens stabilitet. Huvudsaken är att den amerikanska krigsmaskinen rullar på.

Optimister tror kanske att den Demokratiska kongressen kommer att sätta stopp för Bush eller t.o.m. avsätta honom om kriget skulle spridas till Iran. Men tydligen bortser de ifrån att kongressen nu i två veckor inte ens har kunnat lyckas besluta sig för en symbolisk resolution mot truppökningen i Irak. Demokraterna kommer inte att öppet konfrontera Bush, utan nöjer sig med frän polemik medan de långsamt malar på med sina utredningar för att undergräva Republikanernas chanser att stanna i Vita Huset i 2008. Men George W. Bush ser i ett angrepp mot Iran möjligheten att både avstyra en allians mellan Irak och Iran, och att återskapa USA:s ultrapatriotiska krigsstämning från Irakinvasionens första månader. Det förra skulle gynna Bushs största utländska beskyddare, motpolerna Israel och Saudiarabien. Det senare skulle återsamla opinion bakom Republikanerna inför 2008. Det vi nu bevittnar är demoniseringen av ett grannland som inte utgör ett militärt, utan främst ett politiskt hot mot Washingtons neokonservativa agenda.

1 Länk: edition.cnn.com
2 Länk: edition.cnn.com
3 Länk: ipsnews.net

Av Patrick Gallagher 19 feb 2007 11:58