Det var ju bara en gammal katta

Hon hade slutat äta de sista dagarna och hon började utstöta skrik som fått de garvade hundarna att huka sig. Samtidigt tittade hon på oss som om hon velat säga någonting. Problemet när flera matar samma katt är att ingen har riktig koll. Alla tror att någon annan nyss matat henne och med sin ulliga päls har jag missat att hon var utmärglad därunder. I natt låg hon i exets säng som vanligt men utan att spinna. Små jämranden väckte oss varje timma men i gryningen somnade vi alla av utmattning.

Vakna igen fann vi vår lilla katta längst in under sängen och hon var utan tvekan döende. Det lilla hjärtat pickade och slog men hon såg oss inte längre. Exet upp i full fart och in till akuten vid Bagarmossens djursjukhus där en spruta hjälpte henne över gränsen utan smärta. Svärsonen grävde graven tack för den milda vintern och jag plockade fram ett blommigt sommartyg till svepningen.

Tankarna gick till våren för 15 år sedan då den lilla damen valde att bosätta sig här. Vi var alla yngre och friskare och barnbarnen var ännu bara ett tveksamt löfte i fjärran.
Hon skulle egentligen inte få stanna här för vi hade huset fullt. Gamle Barry som vi säger numera var då en ung och lekfull S:t Bernhardshund och hans tvillingsyster Clara och han kunde välta alla möblerna när det lekte. Två 70-80 kilos hundar har den effekten.

Tre sura gamla hankatter försvarade sitt revir när en liten tilltufsad kattunge på några månader dansade in i vår tvättstuga. En mycket ung och oerfaren svärson gjorde misstaget att visa mig på henne. Tack för det Johan! Hela hushållet drog en kollektiv suck för de känner mig. För att vara till lags satte jag upp några lappar om upphittat på Konsum men jag lade inte min själ i det. Den lilla ulltussen spatserade rakt in i våra hjärtan och i våra liv.
Hon slog kattgubbarna på nosen och hoppade upp i soffan utan att bevärdiga jättehundarna med en enda blick!

På bara ett halvår hade de gamla katterna dött ifrån oss i hög ålder och hon blev ensam kvar. Claras matte kom hem från Sydamerika och plötsligt var det bara Barry och Damen kvar.

Jag minns natten när hon skulle föda sina första ungar:
Hur en av dem låg fel och bara kom ut med två långa bakben och hur jag förtvivlad bad exet hämta upp dottern. Det gick vägen. Han med kaninbakbenen behöll vi. Han blev vår egen och barnbarnens Figaro. De kunde hantera honom nästan som ett gosedjur. Han lät sig villigt bäras upp och ner. Spinnande. Sedan några år befinner han sig dock i katternas himmel. Så inte Damen. Hon drog sig undan så fort hon bara anade barnröster och kom fram igen när det blivit tyst - en klok katta.

Den nygrävda graven därute ser så ensam och sorgligt ut trots att jag prytt den men min sista julblomma. Där vilar nog ett 20 tal katter vid det här laget samt några kaniner, marsvin och hamstrar. Men 15 år av ett kort människoliv är en lång tid. Tårarna vill inte sluta rinna trots att jag talar så förståndigt med mig själv. Den Käre lever och alla barnen mår bra.

Det var ju ändå bara en gammal katta!

Men det hjälper inte.

Inte ännu.

Av Sunny Börjesson 13 feb 2007 10:31