Kärleken ger mig hopp

Kärleken saknar förnuft, det är därför som man aldrig nämner den på de svenska universiteten. Jag minns en sångpoet som för dryga tjugotalet år sedan var ganska populär men som idag förmodligen mest ses som naiv och patetisk. I sin stora hit ”Skuggor i skymningen” sjöng han: ”Förbjuder dom kärlek så växer den vilt bortom lagar och makt och förnuft.” Jag älskar honom för att han skrev den raden. Han heter förresten Dan Hylander.

En annan folkkär men betydligt mer omstridd artist sjöng en gång, om jag minns rätt: ”Förälskelsen är en lycklig idiot.”

Själv brukar jag säga, något prosaiskt och torrt, att förälskelsen är det bästa sjukdomstillstånd man kan hamna i.

Symtomen är många; det hettar i huden, hjärtat slår för fort, man tappar omdömet, blir disträ och i bästa eller värsta fall sentimental, man kan knappt äta något och omgivningen bleknar till en suddig fläck i periferin. Det är som att falla och vi gillar det även om känslorna är motstridiga, men vi dras till upplevelsen för vi vill inget hellre än att mista kontrollen.

Förälskelsen är dessutom religiöst betingad eftersom den förälskade får något saligt över sig. ”Titta på den där, han har torskat. Klappa honom på axeln och han ler förvirrat eller så rycker han till som en jagad.” Man kan inte göra mycket åt saken. Byxorna släpper i midjan och man vandrar omkring i bostaden som ett rastlöst spöke när hon eller han gått hem och man är ensam kvar med sitt stora hjärta.

Jag blev förälskad första gången när jag var fem år och då menar jag riktigt tagen av känslan att längta efter en annan människa, hennes närhet, hur oskyldig denna längtan än var för en femåring. Som femtonåring föll jag handlöst mot marken när en ett år yngre flicka kysste mig och hennes andedräkt smakade jordgubbstuggummi. Rött vin kan ge en skön, varm och mjuk berusning, men vad är det jämfört med en kyss? Tänk om man ändå kunde tappa kyssar på flaska, hur rik hade man inte varit idag?

Jag har alltid varit något av en Ferdinand. När de andra pojkarna springer omkring på ängen och stångas, stampar och gör sig till sitter jag hellre under korkeken och luktar på blommorna. Att ligga sida vid sida med en vacker kvinna och låta sig förtrollas av henne, bara ligga där med munnen nära hennes så att läpparna nästan nuddar vid varandra och känna och lukta hennes lugna andetag i en evighet eller borra in näsan i hennes hårsvall och stanna där, det är mina blommor, min korkek.

Men Ferdinand satte sig på ett bi och passionen och tjuren väcktes i honom och det är förstås den andra sidan av myntet.

När man blir en lycklig idiot i famnen på en annan människa och allt runt omkring upphör att existera och folk undrar om man gått med i en kärlekssekt då är det egentligen bara en dans före parningen, i varje fall om man ser det ur ett djuriskt perspektiv.

Det är en markering för i djurens värld leder kärleken eller åtrån obönhörligen till befruktning. Förälskelsen är ett nedärvt språk som säger att här kanske en avkomma är på väg och som lejonet kommer jag att försvara denna avkomma med mina tänder och mitt liv, så gör er beredda.

För även om vi människor gör vårt bästa för att hålla fast vid en konstlad civilisation där känslorna och det nedärvda språket baktalas och förvrängs, så är det precis vad vi är; djur. Och det bästa är att vi inte är ensamma som art om att uppleva romantiken i dess prakt och osläckliga eld. Det brinner i våra hjärtan till den grad att vi stänger av mobiltelefonen, kör teven till soptippen och kastar ut deklarationsblanketten genom öppet fönster. Jag gillar den form av mänsklighet som inte räds att stanna upp för ett ögonblick och trycka näsan och läpparna mot en annan människas hals och hår. Det ger mig hopp.

Av Stefan Whilde 28 jan 2007 16:16