En gång pinuppa alltid bimbo

Sen Sveriges första dokusåpastjärna Linda Rosing knullade i direktsänd TV 2003 har inget varit sig likt. Varje år sen dess, har silikonblondiner kläckts på löpande band i dokufabriksformaten Big Brother och Paradise Hotel. Genom symbiosen mellan herrmagasinen, TV-mediet och kvällspressen har pinuppan fått en revival, den här gången med bimbostämpeln i pannan.

I Hey Baberibas årskrönika över 2006 i TV 4 gör Christine Meltzer en parodi på Victoria Silvstedt, där hon leker med bimborollen. I Meltzers gestalt blir Silvstedt en kvinna, som ser sexuella kopplingar i allt och som anspelar på sex hela tiden. När telefonen plötsligt ringer glömmer hon plötsligt bort kameran och börjar snacka business, som en driven affärsman. Skämtscenen antyder att bimbon är en skapelse för publiken, en roll hon spelar för att tjäna pengar. Ändå blandas alltid fiktion och verklighet ihop vid betraktandet av bimbon och ständigt ger oss media nya indignerade och upprörda tolkningar av den eller de för tillfället aktuella bimbobrudarna.

Enligt Nationalencyklopedin är bimbo: "en "attraktiv flicka eller ung kvinna som väcker medial uppmärksamhet genom utmanande stil och som är eller låtsas vara intellektuellt relativt outvecklad". I England började uttrycket användas i början av 1990-talet och ordet har sitt ursprung i italienskans bimbo, som betyder litet barn. Till och med uppslagsverkets författare reserverar sig inför bimbon och frågan fortsätter att hänga i luften: Är hon dum i huvudet eller låtsas hon bara?

Om man vill förstå fenomenet bimbo är det inte så viktigt att veta vilka de unga kvinnorna med namn som Linda Rosing, Carolina Gynning, Natacha Peyre eller Jessica Lindgren verkligen är. Så länge de visas upp för en publik blick och omskrivs kommer deras privata liv att odla bimbomyten mer än det de gör för att försörja sig. Myten handlar om kvinnan som är sexuellt erfaren och oavbrutet kåt, samtidigt som hon intellektuellt befinner sig på ett barns nivå. På det sättet förblir den manliga överlägsenheten intakt. Bimbofenomenet handlar alltså om sex och det är det som gör att en del fnyser och kallar bimbon korkad och omoralisk när hon viker ut sig i tidningar som Café, Slitz, Moore och FHM, i stället för att titta på den kvinnosyn och sexualmoral som ligger bakom.

Den kvinna i det svenska bimbofacket, som väcker hetast känslor sen några år tillbaka är Linda Rosing. Påhoppen på henne känner inga gränser och har helt tappat fattningen, sen hon i början av december förra året berättade att hon viker ut sig igen, efter att försökt satsa på en seriös karriär under en period. Det går inte många dagar mellan artiklarna i kvällspressen, som talar om hennes senaste rörelser och kärleksaffärer eller erbjuder en ny tolkning av hennes personlighet.

Expressens krönikör Linda Skugge, som visserligen erbjudit sig att bli vän med Rosing på sistone, har dessförinnan under flera år varit den mest drivande i en medial hatkampanj mot henne, samtidigt som den tidning Skugge själv skriver i är medskapande i det fenomen som för tillfället fått namnet Linda Rosing. Det tycks självklart för Skugge, som utan att känna sin namne fördömer henne som person, att bimborollen och Linda är ett. Hon är inte ensam om att göra sig skyldig till dylika sammanblandningar. Aftonbladets seriöse världsreporter Peter Kadhammar, som bland annat bevakat Irak-kriget skriver på tidningens kultursida: "Hon är en katastrof lika stor som kriget i Irak". Till "mobba-Linda-klubben" har även musikproducenten Billy Butt anslutit sig. I en artikel på Sourze. anklagar han henne för att vara "kändiskåt". Hans förklaring till att hon överhuvudtaget fått någon uppmärksamhet beror enbart på att hon har stora bröst. Trots att Butt några veckor tidigare hyllat Linda Rosings poplåt "Forget me, forget me not", som då släpptes som början på en tänkt internationell sångkarriär för henne, skriver han senare: "Du är en vanlig tjej och har ingen som helst artisttalang, mer än den du själv inbillar dig att du har."

Hos bimbobrudarna sitter kvinnligheten i brösten, det långa ljusa håret och plutläppar som hos ett barn. Det vet varje kvinna som är bimbo och har därför i genomsnitt lagt ner 50 000 - 100 000 kronor på bröst- och läppförstoringar. Oftast börjar det med ett utvik. Framför kameran får de veta att de inte duger som de är och då börjar omstylingen från den snygga tjejen vem-som-helst till en bimbo, eftersom hon är den sortens kvinna som effektivast fungerar som manligt sexobjekt. Men det räcker inte att justera utseendet för att stämplas som bimbo hos allmänheten. Även om det är det avgörande, så måste det kombineras med att mediafabriken och mediakonsumenterna uppfattar en som korkad. Ofta hänger det ihop med klass. Bimbon är helt enkelt en silikonpumpad, "dum" underklassblondin, enligt myten. Hotellimperiedottern Paris Hilton skulle till exempel aldrig få bimbostatus hur mycket silikon hon än sprutade in i brösten, medan Brittney Spears, trots musikaliska framgångar och utan bröstförstoring ligger farligt nära att sluta som bimbo, om hon inte ändrar sin livsstil. Brittney har visserligen pengar, men hon har fortfarande "underklasstil" och därför sorteras hon under epitetet "trash", enligt stilexperten Ebba von Sydow. För att slippa bimbostämpeln krävs att det skymtar igenom, som i Meltzers Silvstedt parodi, att man utnyttjar bimborollen, men i själva verket har distans till den och tacklar den med humor. Med andra ord, man är smart, men spelar dum. Ett exempel på det är Olinda Borggren, som blev känd genom dokusåpan "Paradise Hotel". Trots att hon började som modell, är blond och har opererat brösten vägrade hon att spela dum blondin inför TV-kameran. Genom hela sin medverkan i dokusåpan häcklade hon i stället konsekvent bimborollen. Uttryckt så kan bimbon i bästa fall kanske bli en subversiv figur, som i en skrattspegel visar upp en hycklande manlig sexualitet, som kräver bimbobrudar som runk- och knullobjekt, medan hon kallt tjänar pengar på det hela. Men än så länge tycks de flesta av dem råka ut för omgivningens bimbostigma: En gång en silikonblond pinuppa alltid bimbo.

Det här är tredje artikeln i en serie om fyra om porr. Den sista och avslutande artikeln har rubriken: "Porrälskare, feminister och sexualmoral".

Av Monika Wehlin 26 jan 2007 08:06