I dekadensens förlovade rike

Den som följde nyhetsflödet under 2006 kunde inte låta bli att notera alla skräckartiklar om hur mycket det knarkas, sups och knullas i Sverige nuförtiden. Kokainet är billigare än någonsin, krogarna är fulla från öppning till stängning, dag ut och dag in, könssjukdomar är på uppgång igen. Om man får tro mediabilden så är Sverige mer eller mindre ett land på väg mot undergång, dagens ungdom är på väg att knarka sönder sina hjärnor och supa bort allt vett och förstånd.

Från myndighetshåll ropas det på hårdare tag. Drogerna måste stoppas, alla ska straffas, krogarnas öppettider ska begränsas, alkoholen måste bli dyrare. Förslagen på lösningar har varit många, men från officiellt håll har det nästan uteslutande handlat om höjda skatter, mer restriktioner och hårdare tag. Det ska stoppas, begränsas, folk ska in i fängelse för minsta lilla joint, domedagsprofeterna får uttala sig fritt.

Hur vore det med lite verklighetsförankring för omväxlings skull?

Det finns en anledning till att folk super, knarkar och knullar och den anledningen stavas tomhet och meningslöshet. Vi har det så jävla väl förspänt, vi föds trygga och skyddade, utan några egentliga mål eller medel förutom att just leva. Den moderna världen, det moderna samhället, erbjuder inget större, inget mer övergripande och därför söker vi oss till de kortvariga kickarna. Vi upplever en mental istid och därför väljer vi dekadensens ljuva bana.

Nej, vi är inte dumma i huvudet. Nej, vi är inte slöa och oambitiösa. Tvärtom.

Vi är unga och intelligenta, vi har framtidsplaner och ambitioner, samtidigt som vi är så förrädiskt självdestruktiva. Vi finner mening i att köra ner oss, vi finner innehåll i att sova fyra timmar och gå till jobbet trötta ännu en dag, att välja festen framför skolböckerna för att sedan panikplugga natten innan tentan. Den eviga tröttheten och balanserandet på avgrundens rand, det är det enda som får oss att känna oss levande.

Från statligt håll ska detta begränsas och stoppas men det staten inte fattar är att vi fullständigt skiter i det. Vi vet att en joint inte betyder att vi kommer hamna på plattan, vi vet att en vardagsfylla inte kommer leda direkt till parkbänken. Vi vet vad som händer med våra kroppar och hjärnor när vi snortar i oss det där vita pulvret på nattklubben, vi vet om riskerna med oskyddat sex, vi vet vad sömnbrist kan göra med oss.

Vi har ohämmad tillgång till internet där vi har tillgång till en uppsjö av källor och information om både risker och bieffekter och vad fan man nu vill, vi är ack så alldeles för väl medvetna om vad vi sysslar med men ändå gör vi det. Och visst - för vissa av oss så kommer det gå åt helvete. För en del under kortare perioder innan insikten kommer att det nu har gått för långt och att det är dags att göra något åt saken, men för en del kommer den insikten alls och det är de som blir de misslyckade, de utslagna.

Chalk one up for Darwin and lets have another drink, mate.

För de flesta av oss kommer allt att ordna sig. För vissa av oss inte. Sådant är livet. Några av oss kommer sluta livet i en sunkig knarkarkvart i Blackeberg med en kanyl i venen, men de flesta av oss kommer att bli något - läkare, författare, politiker, företagare, skådespelare. Trots vårt leverne.

Det är så där är. Det är bara faktum. Och det är inget som ändras av statlig propaganda och kampanjer och fördömmande för vi skiter fullständigt i det, det är snarare tvärtom, att för varje skräckrapport och varje överdrift om riskerna som medierna fylls med så blir vi än mer avtrubbade, desillusionerade och apatiska och fortsätter köra på ännu hårdare. Samhällets fördömmande och babbel om risker och hur farligt allting är får oss bara att vända oss mot det hela ännu mer, får oss att dra ut ännu en kväll trots att man egentligen inte orkar, trots att man bara vill sova.

Så fortsätter det i en virvelvind av dekadens, ångest och extas. Det är faktum och det är ingen som kan göra något åt den saken vilket ger upphov till en väldigt relevant fråga:

Är det verkligen fel på oss, eller ligger felet kanske hos samhället - hos dem som vill begränsa, fördömma och förbjuda?

Av Andris Kangeris 13 jan 2007 00:15