Sorgens skugga

Solen sänkte sig sakta vid horisonten och dimmans mjuka hölje höjde sig framför fönstret där hon satt i soffan, stilla och försjunken i sina tankar.

Hennes bröstkorg hävde sig under den benvita blusen, och hennes svallande, nästan kopparsvarta hår gav en förtrollad lyster i solnedgångens ljus. I hennes mörka ögon lyste sorgen men hon kände inte de varma tårarna som sakta rann nerför hennes kinder. Den enorma saknaden kramade tungt hennes hjärta.

En ny dag var på väg att försvinna och hon kände ångesten komma krypandes över åter en natts sömnlöshet.

Hon mindes inte när hon hade sovit en hel natt senast, eller hade njutit av den föda hon tappert försökte mata i sig. Hon mindes inte längre hur hennes annars så porlande skratt lyst upp tillvaron, eller om hon ens hade skrattat eller lett på länge...

Hon hade förlorat sig själv efter begravningen, tillsammans med det liv som nu var borta, och som för alltid skulle finnas i skuggorna. Sakta men säkert kände hon hur hjärtats lågmälda slag tynade bort, föll sig så avlägsen… Som i en främmande kropp.

Hon försökte sig på ett leende över ett minne som fyllde hennes dystra tankar, men leendet frös till is och blev blott en grimas. Hon föll i tårar...

Följande morgon fann man henne, liggande på soffan med knäppta händer ovanpå bröstet.

I hennes ansikte kunde man ana ett svagt leende, en torkad tår hade lagt sig plant på hennes kind. Hennes ögon var halvt slutna.

Nedanför soffan låg ett flertal gamla foton utspridda, som föreställde två barn, två tvillingbarn, skrattande, lekandes, hand i hand…

Hennes hjärta hade brustit…

Av Minella Live 09 jan 2007 10:22