Jag var 11 när jag blev våldtagen första gången

Jag kan verkligen inte sluta undra om jag, som har varit modell, någon gång kan ha förmedlat dagens sjuka kroppsideal - det som ständigt gestaltas av Nicole Richie och co. Allt är inte så perfekt som det verkar. Jag kan villigt erkänna att jag älskade att gå ner för catwalken och känna allas ögon på mig. Jag älskade att gå på festerna och vara snygg. Jag älskade pengarna. Och uppmärksamheten.
Det gjorde jag för att jag kände att mitt modellande var min revansch. När jag var tio år gammal lovade jag mig själv att jag skulle bli någon. Jag har inte haft ett enkelt liv. Det har jag verkligen inte.

Jag var 11 år när jag blev våldtagen första gången, det var i en cykelkällare. Sen fortsatte övergreppen tills jag var 15. Då var jag slutkörd psykiskt. Under denna tid var jag även väldigt mobbad i skolan. När jag skulle börja högstadiet blev jag förflyttad till ett skoldaghem med bara åtta elever. Detta skulle vara den superbra lösningen för mig ansåg skolan som jag gick på innan. Jag tog mig i genom sjuan och åttan. I nian fick jag nog och gick hem och tog en övderdos.

Efter att jag vaknat och spytt som en gris så blev jag inlagd på psyk. Jag var 183 lång och vägde 43 kg.

Anledningen till att jag slutade äta vara att maten var det enda jag kunde kontrollera. Väl inlagd så lärde jag mig att skada mig själv. Jag har aldrig skurit mig för att jag vill dö utan för att mildra ångesten som rev i min kropp. I bland var den så svår att jag inte kunde andas. Då skar man sig. Gör det ont i kroppen så får själen vila en liten stund.

Tyvärr så är psykvården i Sverige ganska bakåtsträvande. Eftersom jag var kille och hade ätstörningar och skar mig så föll jag i genom systemet. Ingen visste vad de skulle göra. Jag hade "kvinnliga" problem.

Sista gången jag skadade mig så slog jag sönder en glasskål och tog skärvorna och bankade in dem i handlederna. Under tiden detta hände stod två ur mitt team o kollade på mig utan att göra nånting.

Detta var början på många års kamp.

När jag var 18 fick jag mitt första modellkontrakt - det ena ledde till det andra. För första gången i mitt liv så kände jag mig uppskattad. Senare så började jag med dragshow och jag blev ganska snabbt utsedd av media till "nya engfors".

I dag är jag 23 och har slutat med allt. Jag har en hund och jag lever ett stilla liv. Har börjat med terapi. Jag har insett att det är livets små saker som gör det.

Jag älskar att gå upp på morgonen gå en promenad med min hund. Och sätta på en god kopp kaffe. Jag har slutat försöka bevisa för andra att jag duger.

Jag är människa. Det räcker gott och väl.

Min bok kommer att komma snart. Det är mitt avslut på mitt förflutna. Jag vill inte se bakåt. Jag vill leva här och nu.

Av Angel Mattsson 05 jan 2007 23:37