Faaaaan vad det är gött att leva!

Jag satt i min fåtölj och skulle just till att se ett program som hette "Kulan" med Loffe Karlsson. Mitt liv hade aldrig sett så bra ut som nu, jag hade ett bra jobb, ett fint hem och en gravid tjej som delade allt med mig, en livskamrat.

Yasmine reste sig plötsligt från soffan och sa "Vattnet gick, hur kan det göra det redan nu?" Hon reste sig upp och då insåg vi att det inte var vatten utan blod som rann nerför hennes lår. Jag bar in henne i sängen och la ner henne, "Jag ringer kk-akuten, det är säkert ingen fara, det ska nog se ut så här" sa jag, med en stark känsla av att det inte skulle det, men vad vet man första gången. Man kan i alla fall försöka inbilla henne det så att hon behåller sitt lugn så länge. På kk-akuten sa man att det inte lät bra, det var alldeles för tidigt och det skulle absolut inte vara blod. "Vi kommer omedelbart med ambulans och barnmorska" svarade dom, "Tack gode gud att jag bor i ett land som Sverige" tänkte jag.
"Vad sa dom", undrade Yasmine, och jag svarade att vi skulle vara lugna så länge, de var på väg, utan att egentligen ha svarat på hennes fråga. Hon låg på sängen och jag hade ena handen på hennes mage.
"Han har slutat röra sig", sa hon, och för att lugna henne sa jag "Jag kände att han sparkade precis", men i samma sekund insåg hon att jag försökte lugna henne och svarade "Angus, han är i min mage, vem försöker du lura?"
"Okej" svarade jag, "det ser inte bra ut, men det kommer att gå vägen, det måste det, det vet du"

Ambulansen och barnmorskan kom, de undersökte Yasmine och kom snabbt fram till att det antagligen fick bli akut kejsarsnitt, snabbt med ambulansen till KK alltså. Doktorn undersökte henne, och jag förvånades över hans lugn då det verkligen blödde kraftigt, och hela tiden. Han stod och tvekade och då brast mitt tålamod.
"Ta ett beslut för fan", sa jag, "det forsar ju ut blod".
"Akut kejsarsnitt", sa doktorn varpå de rullade ut Yasmine, jag försökte följa efter, men då sa de "Du får vänta här. Det går inte att få följa med in."

Efter en lång stund kom doktorn in och sa "Det ser inte bra ut, vi vet inte riktigt hur det kommer att gå, men vi gör givetvis allt vi kan."
"Okej, sa jag, "men vad är värsta scenariot nu?"
Doktorn tittade mig i ögonen och sa "Värsta scenariot är att vi mister båda två."
Sedan gick han iväg för att sätta igång. Där satt jag. Nyss hade jag allt och snart kanske jag inte hade något. Allt som hade någon betydelse låg på operationsbordet. Jag kom att tänka på Job i bibeln som utsattes för den ena prövningen efter den andre, och tänkte "Om det finns en Gud så snälla du, detta blir inte en prövning, det blir ett slut, jag klarar inte detta."

Timmarna gick och till slut kom doktorn in och sa "Det har gått bra för Yasmine, men pojken är väldigt liten då han kom så tidigt. Följ med in på prematuren så ska du få träffa dom."
Med mycket svaga ben gick jag in på prematuren och fick se en liten krabat i en kuvös, han var så liten och mager att jag omedelbart kände att det inte skulle gå bra. Han andades så häftigt och snabbt att det verkade som om han skulle sluta när som helst. De rullade in Yasmine på en säng och hon hade svårt att se då hon precis hade opererats och var alldeles borta, men hon log och sa "Vi fixar detta Angus".

De tre första dygnen var jag vaken hela tiden, såg på mätare och visste till slut exakt var alla mätare skulle peka för att allt skulle vara rätt. Då sa personalen "Nu har det i alla fall stabiliserat sig, så åk nu upp till patienthotellet och sov lite, vi håller ställningarna."
Jag rullade in Yasmine på rummet och skulle precis hälla upp en kopp kaffe - det hade jag nämligen glömt att dricka på tre dygn - så en kopp och sen sova. Telefonen i patientrummet ringde och vi tittade stort på varandra, ingen visste ju átt vi var där.
"Det är från prematuren. Hjärtat har stannat och ni får komma omedelbart", sa rösten i telefonen.
Jag sprang bakom rullstolen och väl på väg in i rummet kunde jag se hur alla mätare som jag lärt mig exakt hur de skulle stå var i botten, personalen såg rädda ut, men så fort vi kom in i rummet började det lilla hjärtat att slå igen, och alla mätare gick tillbaka till normalt. Läkaren tittade förvånat på apparaterna och sa sedan till oss "Ni sover här, ni går ingenstans."
Hoppet steg igen inom personalen och jag kan inte nog förklara vilka fantastiska människor som jobbade på detta ställe, de var änglar hela högen. Tänk vilket jobb att gå till, ena dagen sorg och nästa glädje, om vartannat. Vi sov inne i Hampus rum, han fick heta så, det var en Hampus det såg man. På morgonen började det hända saker igen, medan vi drack kaffe i rummet bredvid kom en doktor in och förklarade att Hampus hade andats sönder sin ena lunga och man hade satt in ett dränage, men den andra lungan var hel så det var någorlunda lugnt ändå. Hon kom strax tillbaka igen och berättade att han tyvärr andats sönder sin andra lunga också och nu höll man dem luftfyllda och dränerade. Där satt vi, pendlande mellan liv och död, ena minuten såg det bra ut och i nästa inte.

Vi blev inkallade till doktorn som förklarade för oss att Hampus antagligen skulle dö, men det fanns en medicin man kunde pröva med vårt tillstånd, detta behövdes då det inte var ett godkänt läkemedel i Sverige. Biverkningen var att barnet troligen fick en hjärnblödning, vi fick en kort stund att tänka.

Vi bestämde oss snabbt för att försöka med medicinen och tillkallade samtidigt en präst så att vi fick nöddöpa Hampus. Jag minns hur fantastiskt fint de hade gjort med stearinljus och en liten dopdräkt som man placerade över Hampus. Där låg han med slangar in överallt i kroppen, liten och hjälplös, och ovetande om vad som hände runt omkring honom. Efter dopet rullade jag ut Yasmine på rullstolen samtidigt som hon gråtandes sa "Ta inte honom från mig, snälla."

Medicinen verkade som den skulle och lungorna läktes. Så småningom började han att andas själv, och hjärnblödningen hade skett i ventriklarna, vilket innebar att Hampus inte fick någon hjärnskada. Samtidigt kunde blodet sköljas ut med ryggmärgsvätskan och vi hade klarat många hinder. Dagarna blev till veckor och flera gånger om dagen kunde man plocka ut Hampus ur kuvösen och hålla honom mot ens bara överkropp så att han kände hjärtslagen, det gjorde honom lugn. Vi såg hur det gick bra för vissa, under tiden vi var där och sämre för andra. Personalen flyttade runt kuvöserna så att vi inte skulle märka om någon försvann av de övriga, allt sköttes mycket skickligt. Kvinnokliniken som jag trodde endast var ett glädjens hus hade nu fått en helt ny innebörd för mig. Ingenting är säkert förrän man är i mål, och trots att Hampus idag är 15 år gammal utan några som helst men av allt han gick igenom, går på gym och tränar fyra dagar i veckan och pluggar hårt i skolan, så kan man fortfarande vara överbeskyddande, osäkerheten dröjer sig kvar och man känner sig aldrig riktigt säker, vilket man faktiskt aldrig är när det gäller liv och död.

Vi vågade oss på ett andra barn två år efter och då blev det en Emil, idag 13 år och lika fantastisk är han. Man vågar knappt, men ibland lite då och då skulle man vilja hoppa upp i luften och skrika "Faaaaan vad det är gött att leva !"

Av Angus Liddell 03 jan 2007 23:31