Man vill dansa när man hör Lindas Rosings nya låt

På hennes nya singel "Forget me - forget me not" visar Linda Rosing Bionda verkligen vem hon är. Det är en väl producerad diskolåt och ärligt talat, vore hon bara "Linda Rosing" och inte den Linda Rosing som medierna gjort henne till, skulle den här singeln lätt kunna finna sin väg in i diskjockyarnas spellistor redan nu till helgen. Men dessvärre har både Linda och hennes låt en tuff uppförsbacke att bestiga. Och det är minst sagt en jävligt orättvis uppförsbacke! På internet sajten Flashback beskriver en bloggare just hur tufft det är för Linda när han skriver följande om hennes låt: "Musiken är bra, synd bara att det är Linda Rosing som sjunger den". Jag blev ganska förbannad när jag läst den dumma kommentaren, därför att den säger mer om bloggaren än om Linda Rosing. Dessutom tycker jag att Linda ska få en chans. Bloggaren har fördomar mot Linda Rosing och de fördomarna har han fått genom svenska skvallerblaskornas utnyttjande av Linda Rosing som lösnummerförsäljningsnamn. Givetvis har Linda bidragit till det hela också, men vem kan skylla på henne för att hon vill ha framgångar? Inte jag i alla fall.

Hela Bionda projektet och i synnerhet den här låten påminner mig om hur jag för 20 år sedan producerade en platta med discolåtar med två skitsnygga tjejer som jag kallade för Katz. Sexiga låtar, snygga bröst och mycket naket skinn på omslaget hjälpte inte att göra Katz till stjärnor därför att medierna hade bestämt sig redan från första dagen att slå ned dessa stackars tjejer på grund av deras utmanande stil. Att jag just då var, ungefär som Linda är just nu, rubrikernas kändis hjälpte inte projektet heller. Men en av dem slog tillbaka och blev superstjärna inom musikalvärlden i London. Hon heter Gunilla Backman och har just nu huvudrollen i Björn och Bennys "Mamma Mia" på Cirkus. Men Gud va jag fick ta mycket skit för att jag skapade denna tjejgrupp - Linda var för ung då för att minnas detta, men Ni som läste nöjessidorna i mitten av 80 talet minns säkert vad jag skriver om.

Tillbaka till Lindas låt. Det är inte direkt någon världshit, men det är på något sätt ganska läcker och man vill upp och dansa när man hör den. Det är uppenbart att det här är en sådan där skivproduktion där sex, utseende m.m. ska vara den drivande och säljande faktor. Som skivproducent förstår jag att producenten har använt en teknisk assistent som heter "auto-tune" på den här produktionen, men jag vill ändå påpeka för hennes skivbolag att historiskt har knappast någon tjej i Sverige, lyckats bli stor popstjärnor på grund av utseendet och bruk av auto-tune. Det finns dock ett undantag: Systrarna Graaf - men de kunde faktiskt sjunga. Linda as we know her hittar sin rätta plats i livet på den här plattan men hon har inte världens bästa röst. But who gives a shit? Hon är ju tuff och hon vågar. Just därför kan hon förvåna oss alla. Det skulle heller inte förvåna mig om diskjockeyarna spelar låten och gör den till en hit bara för att jävlas med Expressen och Aftonbladet. Hoppas att de läser det här och följer mitt råd! Jag skulle i alla fall le uppmuntrande om jag fick se Linda skratta hela vägen till banken. Tösen har ju tagit så mycket skit, men ändå står hon upp och gör en platta nu. Jag kan bara konstatera att Linda Rosing är som en docka med bly i botten - det spelar ingen roll hur många gånger man slår ned henne - hon hoppar alltid tillbaka upp som tanten i lådan. Jag är övertygad om att hon en dag kommer att hoppa upp och bita hennes kritiker i kinden! Om diskjockeyarna spelar "Förget me - forget me not" och gör den till en discohit kan detta ske fortare än vad ni anar.

Av William Butt 06 dec 2006 16:01