Kunskapsskolans kollaps

Högskoleverket har i dagarna publicerat en mycket kritisk rapport om lärarutbildningen. Lärarutbildningen präglas av svag forskningsanknytning, bristfällig examination och examensarbeten som inte håller måttet. För studenter är det fullt möjligt att ta sig igenom utbildningen utan att ha skaffat sig de kunskaper yrket kräver, menar Högskoleverket.

Elever har den senaste veckan vittnat om att "det är plågsamt lätt" och "kommer man bara in, kommer med ut med examen". Lärarhögskolan i Stockholm försvaras av rektorn Ingrid Carlgren med det förlösande budskapet: "Läraryrket handlar inte bara om kunskaper." Ett uttalande som är helt i linje med decenniers utbildningsideal.

Den här rapporten är bara den senaste i raden av bevis på hur det står till inom delar av utbildningsväsendet. Tillståndet i såväl den vanliga skolan som i högskolorna är en följdriktig konsekvens av ett kunskapsförakt som varit rådande under decennier.

Nu skall genast sägas att det också finns mycket bra undervisning i Sverige, på såväl grundskole- gymnasie- som högskolenivå. Tyvärr är detta sällan eller aldrig en följd av statsmakternas eller kommunernas beslut för hur utbildningen skall bedrivas utan istället resultatet av en kamp mot kunskapsföraktande lagstiftare och beslutsfattare. Ett viktigt undantag är läkarutbildningen, som alltid varit fredad. Kan det bero på att vi alla inklusive flumpedagoger, kunskapsföraktare och utopiska världsförbättrare ryser inför tanken att bli opererad av en amatörkirurg?

Förfallet kan spåras så långt tillbaka som slutet av 50-talet då Ragnar Edenman fick posten som ecklesiastikminister som utbildningsministern hette då. 1958 deklarerade han i en typisk intervju att "Det måste vara skolans primära uppgift att göra barnen så lyckliga som möjligt". Hur man lär ut lycka meddelades dock inte och inte heller varför just skolan - av alla - hade ansvaret för just lyckan.

Därefter har skolan till dags dato i mångt och mycket präglats av ett otal välmenande filantroper som överröstat varandra i viljan att lära ut årets variant av godhet och lycka istället för språk och matematik.

Helt följdriktigt avskaffades studentexamen 1969, denna otäcka symbol för kunskapssamhället. Författaren och skoldebattören Göran Hägg skriver i sin bok "Välfärdsåren", om när Edenmans idéer på 60-talet fick fullt genomslag i läroplan för grundskolan - LGr69. "I inledningen av läroplanen kastades målen om så att skolan främst skulle arbeta med personlighetsutveckling "samt därvid meddela eleverna kunskaper och färdigheter". Läxor förbjöds och betygen inskränktes till de sista åren".

Istället för demokrati genom kunskaper och lika chanser skulle nu skolan skapa demokrati genom medborgaranda. Den som förfäktade kunskapers värde stämplades omedelbart som fiende till demokrati och jämlikhet. Göran Hägg, som själv gått på lärarhögskola skriver: "All modepedagogik ansågs ingå i det demokratiska projektet. På något sätt var övningar i konsten att titta på TV mer demokratiska än läsning av böcker."

I de rikare områdena hade då som nu, föräldrarna synpunkter, och man fortsatte - i trots mot modepedagogerna och statsmakten - att undervisa traditionellt. Dessvärre var man i många miljonprogramsområden helt försvarslös mot övergreppen. Edenmans och regeringens anbefallda undervisning av godhet, lycka och medborgaranda, vägrade naturligtvis spontant att uppkomma, men där kunde usel undervisning ofta maskeras som projektarbete eller liknande utan att någon klagade.

Med ovanstående bakgrund i minnet är det inte svårt att förstå varför idag var fjärde elev i grundskolan inte uppnår kunskapsmålen och att samma andel saknar slutbetyg efter gymnasiet samt varför den svenska skolan är en av de stökigaste i världen enligt OECD. På 26 :e plats bland 30 undersökta. Man inser också varför den sociala snedrekryteringen till de mest prestigefulla utbildningarna kvarstår.

I Sydsvenskan förra året beskrev en lektor hur man fått skruva ned kraven i högskolan: "Vi lärare får lämna det som är en rimlig akademisk nivå för att istället lära ut sådant som borde ha varit inhämtat redan i gymnasiet." Kvantitet och yta har ersatt kvalitet och innehåll.

Professor Mats Alevesson skrev på Expressens debattsida den 29 november 2006 bla följande om högskolans förfall:

" Allt möjligt kläms in i högskolan. Högskoleledningar som helst av allt vill ragga, behålla och utexaminera så många som möjligt drar sig inte för att ha kurser utan särskilt mycket akademisk substans. Många högskolor ger utbildningar i dataspelskonstruktion. Umeå och Örebro universitet har spa-program. Malmö Högskola har kurser i "Fotbollen i samhället", 5 poäng och "Släktforskning", 20 poäng. Linköpings Universitet visar också en folklig sida med att erbjuda kurser typ "Kostymdesign för scen", 5 poäng och "Uttryck i trä och textil", också 5 poäng. Högskolan består numera till stor del av yrkesutbildningar och kurser som egentligen borde höra hemma i gymnasieskola och bildningsförbund. Men det låter väl tjusigare med högskola."

Hoppet står nu till den nya regeringen som för första gången på decennier verkar ta kunskapsskolan på allvar. Men det kommer att ta lång tid att reparera årtiondens försummelser.

Motståndet skall inte heller undervärderas. Det kommer bla från traditionella kunskapsföraktare, de som tror att dålig massutbildning på högskolan med någon sorts automatik frambringar fler jobb samt flummarna, som anser att skolans främsta uppgift är att skapa en ny och bättre människa.

Av Lars Nilsson 04 dec 2006 13:33