Virtuella papperskorgar och andlig ångest

Mycket mer än så krävs och frågan är om världsekonomin klarar det.

När jag häromdagen "städade" datorn funderade jag på hur galen världen är. Samtidigt som jag sitter och slänger en massa virtuella papper och bilder i en löjlig låtsaspapperskorg, dör isbjörnar och hundratusentals kvinnor får gå flera kilometer bara för att få lite vatten. Usch, jag vill inte veta. Jag vill bara slänga min ångest i den där papperskorgen på datorns skrivbord och hoppas att den försvinner för gott.

Hela världsekonomin drivs ju av att vi konsumerar mera. Du kan inte öppna en tidning utan att budskapen rasar över dig. Vi i västvärlden är snabba att säga att det vore en katastrof om kineserna skulle börja konsumera som vi gör. Asiens konsumtionskraft är ju en förutsättning för att vi i väst ska få kunna leva i fortsatt välstånd. Idag finns runt 800 miljoner bilar i världen. Skulle resten av världen få för sig att bli lika mobila som vi är, handlar det snart om 6,8 miljarder bilar på jorden.

Vad är då framtidsutsikterna? Är det verkligen vettigt att vi människor gör oss så beroende av varor och bränsle från andra sidan jorden när dessa kanske kunde tillverkas närmare - kanske till och med i landet. Men då är det ju inte ekonomiskt lönsamt, säger kritikerna. Jag undrar - är något ekonomiskt lönsamt om vi inte längre kan odla vår jord eller dricka vårt vatten?

Vi köper varor som fraktats över halva jordklotet, när dom i många fall tillverkas i landet. Lite dyrare kanske, men förmodligen väl investerade pengar. Den dag det inträffar en stor katastrof i världen, skulle vi då klara självhushållning här i Sverige? Jag tror inte det.

Idag handlar allting om "extreme make-over". Vi gör om våra hem, våra kroppar, våra trädgårdar - allt mäts i det yttre. Det vore skönt om nästa våg av medvetenhet istället skulle handla om det inre. En spirituell revolution.
Vad skulle hända med världsekonomin om vi ändrar vårat konsumtionsmönster? Allting bygger ju på att företagen ska växa. Det per definition innebär ju att jorden kommer att gå under hursomhelst.

Vi är blinda för slit-och-släng samhällets effekter. Våra gamla datorer skeppas till Nigeria där dom ligger och rostar, medan vi glatt går till en butikskedja och köper lite nya elprylar på avbetalning. Vi kastar ut våra gamla tv-apparater och byter ut dem till plasmaskärmar. Vi slänger, spolar bort och tittar åt ett annat håll. Vi behöver inte ens se vår egen skit.

Jag säger inte att jag har en lösning. Jag tror inte det finns en lösning. Vi människor är alldeles för prylgalna för att dra ner på lyxkonsumtion, så hur ska vi kunna begära det av kineserna? Ja, vad skulle vi förresten göra med pengarna vi tjänar om inte att konsumera. Det är ju så vi får hjulen att rulla. Så att du och jag har ett jobb att gå till.

Jag är skeptisk. Jag tror inte att vi kommer att lyckas förändra vare sig vårat eller kinesernas konsumtionsmönster. Inte i den omfattning som krävs - inte jag ivarje fall... Kan du?

Av Anna Drangel 14 nov 2006 16:26